Jag ska inte påstå att mitt liv i sig är grundat på det, men mitt personliga varumärke är byggt på att berätta, kanske framför allt om starka män. Kanske grundades fascinationen och kärleken till just det berättandet av alla de berättelser jag redan som liten hörde om farfar, både från honom själv och när andra berättade. Hur han i skolan inte fick vara kvar inne i skolan på rasten fast det var mitt i vintern och svinkallt. Han bar med sig kaminen ut och satte sig. Eller när han vid något tillfälle i sin ungdom hade parkerat sin Norton motorcykel och blev påkörd av en lastbil när han gick över vägen. Lastbilen fick bogseras bort, men farfar åkte Norton hem. Hur folk samlades för att se när han bar upp fulla tunnor som skulle bli svinfoder för källartrappor inne i Västervik.
Sedan var det alla berättelser från årtionden som förman på ett av Sveriges då tuffaste fängelser. Hur han bad dem att stänga dörren bakom honom när kan klev in till en man stående på en brits med en trasig glasflaska i handen som hade bestämt sig för att slåss tills han dog. Den gången var det inte styrkan som segrade, utan hjärtat som nådde fram till en man utan hopp som valde att lita på honom och klev ner från britsen och lämnade ifrån sig flaskan. Sorgen i hans berättelse den gången han inte nådde fram utan var tvungen att ta till kraft, våld och spännband.
När jag för fem år sedan fyllde år och firade i en nattklubbslokal i Stockholm reste farfar dit, och höll kvällens mest uppskattade tal, då 94 år gammal. Mina vänner, många väldiga karlar bevisat bland de starkaste i landet, flockades runt honom för att betyga respekt och försöka få bjuda på något. Även om han skrattande tackade nej så förstod han och uppskattade gesten. Bara något år senare kom han ut och hälsade på High Chapparal när Sveriges Starkaste Man skulle gå av stapeln, och några av de grövsta labbarna i landet sträcktes fram för att få hälsa. På den där 40-årsfesten så minns jag att Ove Rytter kommenterade vilken fantastisk och unik upplevelse det var att få höra och möta farfar eftersom ”om fem år finns han inte kvar ibland oss”. Du fick rätt med fyra dagars marginal, Ove. På söndag fyller jag 45, och i onsdags, nästan 99 år gammal flyttade Arne Axklo till sitt himmelska hem.
De senaste åren har vi rest till honom för att träffas, prata, få livsråd och vishet. Det finns en del som tycker att jag har mina ögonblick av klokskap, tänk er då min farfar. Det finns ett bibliskt uttryck som också har plockats upp i en nutida fantasyserie, att vara väktare på muren. För att fullt ut förstå hur den väldiga kraftkarl han varit hela sitt liv också som åldrad erbjöd sinnesbilden av trygghet och styrka så måste man nog dela vår tro. För oss, för våra liv, så var han väktaren på muren. And now, his watch has ended.
