Ett mycket vanligt förekommande uttryck i alla tävlingssammanhang, eller huvudtaget i alla situationer där man ska bedömas eller på något sätt mätas är att man bara kan göra sitt bästa. Tanken är nog att det ska förmedla känslan av att man duger, och att bara man gör sitt bästa så går det bra. Den bittra verkligheten är att för de allra flesta av oss som hamnar i någon slags tävlingssituation är att vårt bästa inte räcker. Jag återkommer nu och då till skillnaden mellan elit och allmän motionslallare i mina texter, men faktum är att det inte bara är på elitnivå det här gäller, utan i alla tävlingssituationer. Vårt bästa är nämligen en ögonblicksbild, en slags balansrapport över läget vid det givna tävlingstillfället.
Det innebär att det finns en massa som leder upp till just den ögonblicksbilden, i den världen där man talar om balansrapporter så är det en verksamhet som inte ska gå back, utan helst bygga upp ett resultat över tid. Att då inte bygga upp det resultatet, utan glatt köra ut en rapport över dagsläget och nöja sig med det med ursäkten att man bara kan göra sitt bästa, det, mina vänner, duger inte. Själva konceptet att tävla handlar nämligen om att jämföra absolut, faktisk kapacitet, inte om det var ditt bästa eller inte. Har du tillräcklig hög kapacitet behöver det kanske inte ens vara ditt bästa, det kan vara bäst i tävlingen ändå. Att fokusera på att det bara ska vara sitt bästa är trots att det låter ödmjukt, ett väldigt egocentriskt sätt att se det, och bidrar till en slags relativisering som blir bedräglig. Om du nu tävlar för att vinna, vilket man ändå får anse vara en grundförutsättning för att tävla, så är det helt ovidkommande om du gör ditt bästa eller inte. Vinner gör du om du gör det bästa, inte ditt bästa.
Det är här förberedelser och träning kommer in, för om du vet att det inte räcker så måste du i god tid göra något åt den där balansrapporten som ska granskas på tävlingsdagen. Poängräknare, domare och andra funktioner skiter blankt i om det var ditt bästa eller inte, de kommer att mäta resultatet. Nu kanske du invänder att det är ju trots allt något man gör på skoj, och inte på allvar. Jo, om jag faktiskt hade talat om sport eller styrketävlingar, men förhoppningsvis har den som regelbundet läser det jag skriver förstått att jag bara använder idrotten som allegori, det är livet i stort jag menar.
Det är lovvärt att göra sitt bästa, men framförallt så ska man se till att ens bästa verkligen räcker till. Slarvar man sig igenom livet på en halvmiss och sedan försöker att trösta sig med att man ändå gjorde sitt bästa när det gällde så finns det stor risk att man blir besviken. Det går inte att strunta i simlektionerna och sedan slänga sig i djupa änden med hänvisning till att man ändå gör sitt bästa. If that’s your best, your best won’t do.
