Jag vill nog påstå att den största drivkraften för nästan all form av hobbyutövning i allmänhet, och styrke- och gymsporter i synnerhet, är tillhörighet. Hur roligt det än är med själva lyftandet, flexandet framför spegeln, eller vad det nu är man betonar i just din intresseinriktning, så är det ett intet mot att få tillhöra den där gruppen. Sedan kommer naturligtvis överkursen med att ha så hög status som möjligt i den gruppen, men först och främst att höra dit. Det här är förklaringen till att folk dietar och försöker peaka formen för att bara besöka Fitnessfestivalen och gå omkring i gångarna, även om man inte ska tävla. Man vill till varje pris uppfattas som att man hör dit.
Det är också orsaken till den ibland förekommande trängseln i de tävlandes tält eller utrymme på en strongmantävling. Man ser sällan tävlingen bra därifrån, det luktar illa, och en genomsnittlig strongman numera är så utbredd med sina grejer att man får leta för att hitta någonstans att sätta ner fötterna. Men där ska folk nödvändigtvis trängas, för att då kan man intala sig att man hör dit. Nu är det här ett beteende som vi alla har, och inte bara särskilt irriterande hangarounds, även om det naturligtvis finns grader i helvetet. Det är inget problem, utan tvärtom en tillgång att folk vill höra till det sammanhang vi håller på med. Många hangarounds är ett bevis på att företeelsen i sig är attraktiv, och det är ur de kretsarna vi så småningom får fram riktiga utövare.
Men det finns en viktig faktor här som vi också ska tänka på. Om vi vill ha fler aktiva i det vi håller på med, så måste den känslomässiga belöningen för att faktiskt delta vara större än den av att få ett backstage-pass. Det innebär att även om vi välkomnar folk med öppna armar, tillåter folk backstage, och är glada åt förhoppningsfulla i nyinköpta fräna kläder så måste vi också vara mycket tydliga med att det aldrig kan vara samma sak som att faktiskt tävla. Man håller faktiskt inte på med bodybuilding om man inte tävlar, och man är inte strongman bara för att man får vara med på efterfesten. De som är intresserade ska vara välkomna, men vi ska inte skämmas för att hålla fast vid att hänga med grabbarna inte är jämförbart med att vara en av grabbarna. (Bildligt uttryckt, tjejer är precis som andra killar.)
Det är nämligen det enda sättet att bibehålla motiveringen för de vi vill ska börja tävla. Drömmen om att en dag nå hela vägen fram, att en dag stå på startlistan, på scen, eller framför lastbilen i truckpullen. Vetskapen om att det är finare att delta än att titta på. Visst ska vi låta tomtarna trampa omkring i uppvärmningsområdet så länge de inte är i vägen. Men vi ska aldrig skämmas för att vi tycker att det är skillnad på en badge som det står athlete på, och en där det står VIP-guest. I tillhörighet så är det överhuvudtaget inte jämförbart.
