För några dagar sedan så hade jag förmånen att prata med en retorikstuderande om vad jag tycker är viktigt när man talar offentligt. Jag försökte i möjligaste mån förklara vad jag tyckte var viktigt, och vad jag tycker är avgörande faktorer för att prata inför folk. Man kan ju tycka att jag borde ha en del att delge efter att i snart 30 år regelbundet ha talat inför folk i de mest skilda sammanhang, det tyckte nog egentligen jag också. Följaktligen så bredde jag ut mig med den för mig så typiska mainsplainingen, om vad man bör tänka på, vad som är viktigt, och vad man ska tänka på om man tycker det är otäckt att stå där inför folk. Jag tror nog att det jag sa lät ganska trovärdigt, och förmodligen så fanns det viss sanning i det mesta jag framförde.
Men om sanningen ska fram så har jag faktiskt ingen aning om vad man ska ta sig för om man inte kan från början. Inte så att jag var perfekt som talare redan från början, det är jag i och för sig inte nu heller, även om man får hoppas att jag är bättre nu än då. Men sanningen är den att jag aldrig har tyckt att det har varit svårt. Jag brukar till och med gå så långt att jag påstår att min comfort zone är att stå inför människor och prata. Jag har överhuvudtaget ingen känslomässig anknytning till hur det är att uppleva obehag av att tala inför folk, jag har aldrig känt så. Att utifrån detta då tro att jag skulle vara särskilt lämpad att förklara hur man gör är egentligen ganska långsökt. Jag har ju aldrig behövt anstränga mig.
Jag har en del teorier om vad man bör göra, men de är relativt oprövade på mig själv, det är mer sånt som jag tycker verkar rimligt. Jag brukar få framföra mina teorier nu och då, eftersom det är en del som har noterat att jag pratar mycket inför folk. Jag hoppas att de stämmer, men i ärlighetens namn vet jag inte. Lite så här har det varit för mig när jag genom åren har frågat min starka vänner om hur man bör träna, och hur man ska göra för att lyfta olika saker. Jag har helt enkelt frågat fel personer.
Genom mina intressen har jag haft turen att få träffa de allra starkaste i världen, och genomgående brukar svaren vara: ”Man gör bara så här”. Kalle Lane brukar svara så när jag frågar hur man tränar upp greppet, visserligen visar han lite övningar ibland, men det är mest sånt han tycker verkar kul. Greppet hade han redan innan han provade det. Magnus Samuelsson gjorde 100 i bänk när han som 16-åring för första gången tog i en stång, och hans bänktips när man frågar brukar bestå av ” Man pressar uppåt”. Det är ju inte underligt att jag fortfarande är klen. Vill du verkligen lära dig något, så fråga inte den som är bäst. Fråga den som har varit riktigt kass, och som har blivit ok. De vet hur man kämpar sig till resultat, och det är det de flesta av oss måste göra.
