Jag vet inte säkert om det kan beskrivas som särskilt svenskt att hålla känslor lite undertryckta, det är många som påstår det. Jag antar att det beror på vilka nationer man jämför med, jag tror nog att det finns flera asiatiska länder som i alla fall i mina fördomar är minst lika mycket för att lägga lock på känslorna som vi är här. En orsak till att vi tycks vilja vara återhållsamma med glädje är att vår rädsla för att det ska komma någon backlash eller förändringar av det vi har varit glada över. Själv är jag en varm anhängare av att ta ut glädjen i förskott, då har man i alla fall fått vara glad en gång.
Däremot så är sorg och tårar något vi skyr mer än något annat, och många gånger är orsaken till den uteblivna glädjen att man inte riktigt vågar lita på att den inte förbyts i sorg eller besvikelse. I själva verket är inte sorg och besvikelse heller farliga, utan nödvändiga sätt att hantera livet. Jag bestämde mig för många år sedan att inte vända bort huvudet när jag gråter, eller på något annat sätt försöka dölja mina tårar. Jag vill inte bidra till synen att sorg eller känsloyttringar är något som ska hållas under lock. Dels upplever jag det som ett befriande sätt att hantera sådant som hänt, och dels vill jag inte leva oberörd. Vad vore jag för en människa om jag inte grät på min farfars begravning, eller när jag ser på min dotters självbiografiska pjäs om hur hon blev mobbad genom grundskolan?
Nu är det här väldigt drastiska exempel, men att jag kan låta de känslorna ta tag i mig och upptäcka att jag inte går under utan läker, beror på att jag tillåtit mig att känna i mindre allvarliga sammanhang. Jag har helt enkelt lärt mig att de är verktyg. De flesta håller med om det här när det gäller det vi upplever som positiva känslor som glädje och lugn, men den andra änden på skalan är oss till lika stor nytta. Rädsla har hållit oss vid liv i århundraden, och sorg över sådant som händer de omkring oss är en känslomässig bekräftelse av samhörighet som faktiskt hjälper oss att motverka ensamhet.
När mord och terror slår till omkring oss så är det faktiskt inte ilska och hämndlystnad som tröstar de värst drabbade, det är att inte vara ensam med sina tårar. Det allra bästa sättet att hjälpa människor när det gäller så ofattbara katastrofer som terrordåd är inte att vara rationell och ge svar. Det är att känna det de känner. Orsaken att vi inte ska undvika känslorna är att det kommer en tid i livet när man inte kan undvika dem, och då är det bra om man har lärt känna dem. Det är faktiskt med känslor som med kroppen, det går lättare att använda om man har provat hur de fungerar under belastning. Träningsvärken kommer att försvinna. Gläds med de som gläds, och gråt med de som gråter.
