När man kommer upp i ålder lite så blir det ganska vanligt att ens vänner och bekanta, varande i samma ålder, har en massa olika övningar de säger att de inte kan göra. Det brukar vara allt från böj, (dåliga knän) till dips (dåliga axlar) mark (dålig rygg) armbrytning (handleder) och till och med joggning ibland (knäna igen). Nu vore det mig fjärran att föreslå att mina vänner är ynkryggar och lata, men det är sällan det förekommer problem med bicepscurl och andra discoövningar.
De gånger någon med det här syndromet tränar tillsammans med mig brukar jag uppvisa en flagrant brist på lyhördhet. På invändningar blåbär har om vilka övningar de kan köra och inte är det hörbarhet etta, helt enkelt. Det finns likheter med den attityd jag hade under det ett och ett halvt år jag vikarierade som engelska och svenskalärare på ett naturbruksgymnasium. Jag vet inte hur mycket ni känner till om naturbruksgymnasium, men generellt så har inte eleverna sökt sig dit för att de så illa gärna vill läsa språk. Den raka motsatsen kunde däremot förekomma, att de hade sökt sig dit inte för att de ville klappa kaniner eller skyffla koskit, utan just för att de hoppades få slippa så mycket teoretiska ämnen som möjligt. Det var naturligtvis inte något de kom på under sommarlovet innan gymnasiet, utan snarare hade växt fram under flera år även under grundskolan.
Ett verktyg som då påtagligt ofta dykt upp som användbart för att slippa plågas av pliktskyldiga lärare var egendiagnostiserad dyslexi, ibland understödd av curlande moder på utvecklingssamtal. Hade jag gjort en rak enkät på vilka som ansåg sig ha dyslexi i någon eller annan grad så hade jag säkert kommit upp i 80-90%. Nu gjorde jag inte det, utan delade glatt ut språkuppgifter oavsett protester om att man borde slippa på grund av påstådda diagnos. De fick aldrig slippa, eftersom dyslexi inte har något med språkbegåvning att göra, och under den relativt korta tid jag jobbade som lärare hittade jag fantastiska kommunikativa begåvningar som aldrig tidigare provat, eftersom de ”inte kunde”. Sen hade jag naturligtvis en notering i bakhuvudet när jag sedermera rättade inlämnade uppgifter, men det blev aldrig en fråga, eftersom slarvig stavning på grund av att man inte lyssnat i högstadiet och dyslexi inte ser likadant ut.
Samma notering har jag i huvudet när jag tvingar någon att göra en övning de undvikit i 20 år eftersom det högg till en gång i deras gröna ungdom. Den noteringen gör att man naturligtvis börjar med väldigt låg belastning, så att man kan ta hänsyn till det hela om det nu är något verkligt. Det kommer naturligtvis att vara minst sagt avigt först, eftersom man inte gärna kan vara bra på något man har undvikit i 20 år, men det syns faktiskt skillnad på om något bara är obekvämt eller fortfarande skadat. Jag säger fortfarande, för det de är rädda för kan ju ha varit sant för 20 år sedan, men skador läker faktiskt, till skillnad från dyslexi, eller för den delen lathet eller rädsla. De behöver man jobba med.
