Det finns en massa saker jag har försökt mig på som jag inte har lyckats med i livet, det är helt naturligt och ingenting jag egentligen lider speciellt mycket av. Sen finns det en del misslyckanden som inte riktigt känns lika acceptabla, mest beroende på att det är sådant som jag tycker att det är rimligt att begära att jag ska kunna lösa. När jag för 8 år sedan började arbeta i Stockholm så ställde jag hemma på landet in den Opel Corsa av årsmodell 2000 i garaget efter det generatorn packat ihop och jag konstaterat att jag ändå inte behövde någon privat bil i Stockholm.
Det är i sig ett rationellt beslut, om det inte hade varit för den där generatorn. Själva tidpunkten för undanställandet bestämdes alltså inte av mig, utan så att säga av bilen själv. Jag kan inte påstå att det är någonting jag gått och tänkt på dagligen, men ibland när jag är på landet och tittar in i garaget har det där gnagt. Trots mina år i fordonsteknisk utbildning, garage med nödvändiga verktyg så har den där bilen stått och påmint mig om mitt tillkortakommande. Oförmågan att göra klart något av praktisk art, att låta saker bli stående, eller liggande. Det är ingen egenskap hos mig själv jag är speciellt stolt över, vilket gör åsynen av den lilla blå ännu mer irriterande.
Nu när jag kom till landet för några veckors ledighet så funderade jag ändå på om jag skulle lasta upp den på ett släp och överlämna den till en grym men rättvis organhandel i bildelar på närmaste demontering. Det är ändå det mest rationella, en 17 år gammal Opel Corsa som har gått 36 000 mil och stått still i ett garage den senaste 8 åren betingar inget direkt värde, och själv behöver jag fortfarande ingen bil. Men jag behöver heller inte låta en bil få sista ordet. Utan att ha uttalat något beslut så kopplade jag på startkablar och konstaterade att motorn i alla fall gick runt, det lyser och blinkar som det ska, vindrutetorkarna rör sig, inredningen är märkligt nog inte råttäten. Just nu känns det som om den måste igång, besiktigas och bli körbar, sedan kan jag lämna den till organhandel. Inte för värdet eller behovet, utan för att det här är en bild av mig själv jag vill förändra. En bil ska inte få bestämma att jag inte kan avsluta en praktisk fråga.
Kopplingen till träning och styrka är inte så långsökt som man kan tro. Det finns hjärnspöken som hindrar en del från vissa övningar, eller vissa typer av tävlingar. Kanske på grund av någon gammal skada, kanske på grund av något praktmagplask i det förflutna. Det finns sällan några rationella skäl att ge sig på spöket, det går att jobba runt. Men man kommer alltid att veta att man fick ge sig, att man själv inte bestämde vad som skulle göras, det gjorde en omständighet. Det är helt enkelt inget roligt att leva med det. Opeln måste igång.
