MAXstyrka

“If I ain’t gon’ be part of the greatest I gotta be the greatest myself”.

Så sa Busta Rhymes när jag växte upp. När jag då hörde hans snabba stämma för mer än 20 år sedan hade jag ingen som helst aning om någon djupare innebörd. För några år sedan satsade jag på att bli part of the greatest, scenen av då klassisk styrkelyft. Jag lyckats kvala till SM och komma på 16:de plats i klass -105. Notan landade på dubbla diskbråck och ett ramsnett bäcken. Till er som gillar gamla svenska klyschor kan jag väl beskriva/summera min styrkelyftkarriär med: “Jag siktade mot stjärnorna men nådde trädtopparna”. Personligen har jag aldrig varit mycket för klyschor, jag gillar mer filmreferenser, så jag skulle istället vilja beskriva/summera med: “Jag försökte bli Norrlands svar på The Dark Knight, men blev istället min egen Bane och knäckte ryggen på mig själv”.

Vägen tillbaka mot att bli en norrländsk Batman skulle bli tuff. Kanske inte lika tuff som för Bruce när han hängde i det där repet i fängelset, men ändå något att skriva hem om. Min rehab handlade tvärtom om att generera så lite smärta som möjligt men ändå ge allt i det jag faktiskt kunde utföra. Faktorer som rörlighet, balans och uthållighet var byggstenar som fick ta allt större plats i min träning. De här byggstenarna kom att utgöra den grundstryka jag hade haft för bråttom att bygga upp i jakten på råstyrkan. Idén om att göra en lätt vikt tyngre istället för att försöka göra en tung vikt lättare växer fram här, t.ex. istället för bänkpress med full brygga, slingshot, kloss, bänktröja och gummiband i taket började jag nu köra soldatbänk med stopp och bambustång. Det här gjorde mig mindre skadebenägen genom att jag blev stabilare, mer funktionell och framförallt smärtfri, något jag under min styrkelyftkarriär bara tidigare lyckats uppnå genom att sova på golvet med knäleden i 90 grader och fullproppad med smärtstillande. Nu frispårade jag istället i brötig skogsterräng. För er som inte är helt införstådda med konceptet frispåra kan jag kort berätta att det går ut på att ta sig fram i skogen utan att nyttja någon slags väg eller stig, detta för att röra sig på ett annorlunda och mer aktivt sätt än i vardagen.

Repertoaren av alternativa övningar och träningssätt växte, jag kunde inte bara bredda repertoaren. Jag kunde köra hårdare också, nästan som förr fast smärtfri. Både mitt tankesätt och atletiska förmåga höll på att förändras. Fast all den här töntträningspropangandan har ni säkert läst om i en massa andra fåniga artiklar, bloggar och böcker. “Träna för att må bra”, “Lev inte för att träna, träna för att leva”, “Lagom är bäst” och liknande dynga. Personligen har jag aldrig attraherats av den där reflexvästmentaliteten, jag har alltid känt en dragning till det extrema, det obalanserade, det orimliga, äventyrliga och fräna. Så va gjorde jag med min nya rörliga, smärtfria, funktionella och balanserad kropp? Jag gjorde vad varje verklighetsfrånvänd idiot med fränhetskomplex skulle gjort; jag lät all min nyvunna kunskap och insikt om min egna dödlighet rinna av mig som ett duggregn mot en nyimpregnerad Gore-tex jacka. För mig fanns ingen annan väg än den som ledde tillbaka till styrkelyftpodiet, tillbaka till det extrema och obalanserade. Jag skulle helt enkelt bli Norrlands svar på Batman! Det här var mitt försök att klättra upp genom jättehålet i fängelsets tak, dra tillbaka till Gotham och nita Bane, hans polare och alla andra som stod i min väg. Men jag kom inte mer än ett par meter upp för stenväggen innan jag slog i marken igen. Tillsammans med mina gamla olyckskorpar “ont i ryggen” och snedhöften” på var axel begav jag mig tillbaka till rehaben igen.

Det var här någon gång ett ljus gick upp för mig, att jag kanske måste bli “the greatest myself”. Vägen som tidigare bara hade utgjort en transportsträcka från punkt A tillbaka till punkt A, kanske innehöll det recept på framgång jag strävat efter hela tiden. Jakten på superhjältefysiken började ta form, men den här gången skulle jag inte bli Batman på väg att kvala in i Justice League, eller en kärv styrkelyftare gjuten i förbundets och atletklubbarnas gjutform på väg att kvala till SM. Jag skulle låta vägen i sig bli utmaningen och mina egna ideal bli målen. Istället för Batman skulle jag bli Boijaman, göra min grej och bli the greatest myself! Grunden fanns redan där, råstyrkan från styrkelyftet och grundstrykan från min långa rehabperiod. Att plocka ut max ur kroppen och dessutom vara skapligt allroundtränad visste jag skulle bli svårt nu när jag inte kunde lasta på så mycket vikt i basövningarna. Jag var egentligen begränsad till soldatbänk och lättare marklyft när det kom till klassiskt skivstångsträning, men däremot i skogsträningen och hemmaträningen verkade jag sakna begränsningar.

Efter att ha haft en närmast Rainman-mässig relation till siffror och kilon började jag nu istället aktivt fokusera på att stimulera de olika muskelfibertyperna, hela tiden med funktion i bakhuvet. Att få snurr på de uthålliga fibrerna va en baggis, om man är en tjockstark snubbe på över 100 pannor är det på något sätt kravlöst och tacksamt att börja springa långdistans i terräng, liksom omöjligt att inte förbättra sig. De mellansnabba fibrerna var heller inget problem, jag har alltid varit en självplågare med en förkärlek till mjölksyra och tillfällen där jag får bekänna färg för mig själv. Dessutom är det svårt att klara ut gamla rediga BRAK-övningar som t.ex. armhävningar och situps. De explosiva fibrerna och nervsystemet var det knivigaste att få till bra, och det var också det jag saknade mest och det jag tror de flesta som plågar sig igenom den här artikeln vill läsa om.

Här är mina tips för att explosiv, attraktiv och funktionell som möjligt utanför gymmets trygga väggar. Jag brukar utgå från att försöka uppnå en hästkraft i varje repetition. En hästkraft definieras typ såhär: att förflytta 100kg, 1 meter (mot gravitationen) på 1 sekund. För er som inte har ryggbesvär kan jag varmt rekommendera spänsthopp/boxjumps. Det går att hoppa nästan var som helst och jag beräknar min Will-Hunting-förmåga i matte och fysik att jag, en fullväxt karl på nästan 100 kilo, fullt skägg och förstånd borde kunna generera tillräcklig kraft i ett hopp för uppnå ungefär en hästkraft. Jag till skillnad från min rygg gillar hopp, men något som både jag, min rygg, ben och resten av kroppen älskar är backsprints! Konsten med backsprints tycker jag kan delas in i två kategorier, terräng och taktik (exakt som i krig). Terrängen, det vill säga backen, bör i min smak vara ruskigt brant, men inte så brant att man behöver klättra. Längden bör vara så pass kort att du inte börjar producera mjölksyra i benen (då är det ju som du vet de mellansnabba fibrerna som jobbar), men heller inte för kort, då blir det svårt att få ihop några höjdmeter.

Taktiken: om du är en best som passar bättre i nordisk mytologi än i modern tid så passar det bra att vikta upp sig med t.ex en rejäl stock, stubbe eller järnspis. Gör själv bedömningen hur mycket extravikt du mäktar med, själv tycker jag 10-20 kilo beroende på övriga förutsättningar är lagom. En gång hittade jag en jättestubbe som passade perfekt som ett ok på axlarna, men den var ändå så pass tung att jag som bäst kunde myrstegsjogga med den upp för backen. Viktväst eller en tajt ryggsäck funkar också ypperligt. Att slänga stubbar och stenbumlingar omkring sig i skogen både ger känsla och intrycket av att vara en riktig Rocky Bruch. Utöver känslan och looken så är det här ett fantastiskt bra sätt att sätta snurr på kroppens explosiva delar. Samma sak gäller här som med backsprints, hitta en lagom tung stubbe eller sten med hyfsat bra greppmöjligheter, försök aktivera benen och ärschulet så mycket som möjligt. Det kan vara lätt till att man bara drar med armar och ryggen här, jag ska inte tråka ut er med en redogörselse över stubbvändarteknik, men för att köra en lång historia kort så påminner den väldigt mycket om tekniken för en styrkvändning bladat med keggtoss.

Parträning, alltid kul att ha med nån ut i skogen i fall man råkar halka till på nån fläck vitmossa eller kliva ner i ett träsk och fastna med sina bästa galoscher, men också bra att ta med polaren ut i skogen när kroppen skall fostras. Här tycker jag att det kan vara smakligt att försöka efterlikna basövningarna med kompisen som motvikt. Marklyft med polaren som skivstång, knäböj med kompisen i brandmannagrepp och armhävningar med din compadre liggandes på din rygg. Det finns säkerligen 100 likvärdiga övningar du själv kan hitta på med egen kroppsvikt, vad du hittar i skogen, vedboden eller på din lokala bilskrot. Inställningen är A&O när det kommer till att under någon sekund hämta ut max ur kroppen. Är man trött, ofokuserad eller har svårt att plocka fram det där brinnande vansinnet så kan den här typen av träning ta en stund att komma in i. Försök innan varje repetition att hitta den rädda elden inom dig, känn att du förvandlas från dig själv till nån slags “grizzly-alligator-mutant” som under nästa repetition ska krossa sina kedjor på den intergalaktiska djurplågarcirkusen och run free! Om ni inte är erfarna rollspelare/kraftsportare kan det här scenariot vara svårt att sätta sig in och än svårare att kanalisera det in i en backsprint eller spänsthopp, men ni fattar nog ändå grejen; glöm allt annat, blixtra till och ge järnet! /Boija

(Foto: Sandra Silén)