MAXstyrka

Jag har fått många kommentarer sedan jag, Robert Berg och Eddie Berglund tog beslutet att avstå Nordiska mästerskapen på hemmaplan. Det är många som tycker att vi gör rätt och en del som tycker att vi skulle rycka upp oss och inte vara så petiga. Till saken hör att vi under lång tid har haft problem inom svensk tyngdlyftning när det kommer till den absoluta eliten.

Från grundnivå upp till och med SM och Nordiska fungerar organisationen faktiskt bra måste jag säga. Arrangemang blir av och det är god kamratskap och härlig framåtanda. Men när man lämnar den nivån är det som att kliva på en segelbåt utan segel och skjutsas ut i Döda havet. Ingen styr skutan. Det känns som att det är oändligt långt tills man kommer fram till någon annan civilisation och vägen mot EM och OS verkar hänga på om strömmarna och vindarna ligger rätt. Har man tur lyckas man till slut spolas i land någonstans och där får man sedan vara nöjd.

Jag tror att om förbundet vill så kan vi sätta segel i den här skutan, eller till och med en liten motor och kanske få styr på grejerna så vi tar oss framåt. Hittills har alla mina försök att få gehör och hjälp av förbundet misslyckats. Det känns som att ”om du inte accepterar denna flytande tillvaro kan du lika gärna hoppa av, oss gör det detsamma”.

Inför EM talade man sig varm om att nu var det dags att atleten skulle få ta plats med sina önskemål. ”De aktivas råd” skulle startas (vilket aldrig blev av). De frågade: ”hur vill du ha det inför EM?”.

Mina svar:

-Jag vill bara ha EN coach med mig fram till podiet när jag ska lyfta.

– Anmäl mig på 340 kg och ändra uppåt om det verkar som att jag är på väg att hamna i C-gruppen.

I övrigt hade jag inte så många specifika krav.

Veckan innan tävling får jag ett mail där det står följande: ”har du trikå?”. Jag svarar ”nej, det ska ni tillhandahålla”. Kvällen innan jag ska åka får jag ett sms från Postnord där det står att jag ska välja avhämtningsställe till mitt paket. Jag ringer och frågar vad det är för paket. De säger att det kommer från Svenska tyngdlyftningsförbundet, jag antar då att det är trikån. Jag får i panik ringa runt till min familj för att lösa logistiken. Jag måste nu, samma morgon som mitt plan går till EM, åka till Postnords depå för att hämta ut min landslagsdräkt som förbundet lovat att tillhandahålla. Planen att åka tåg till Arlanda grusades, jag fick ordna så att jag kunde ställa bilen på Arlanda i en vecka istället.

Innan allt detta hände fick jag ett SMS från förbundets representant på EM som förkunnade att jag hamnade i C-gruppen. I det här läget ifrågasatte jag förbundet starkt eftersom jag i kontakt med generalsekreterare och ordförande i elitkommittén tydligt uttryckt att jag siktade på B-gruppen. De beklagade detta lite lätt men påpekade också att det minsann inte fanns något att göra. Det låg helt och hållet utanför deras kontroll vilken grupp jag hamnade i. Trots detta hade man aktivt ändrat anmälningsvikten på exakt det vis jag hoppats på, fast för damerna, för att få dom att tävla i A-gruppen.

Som om inte detta vore nog blev jag sedan coachad, inte av en utan av två coacher, precis när jag skulle upp på podiet. Jag tänkte då irriterat: ”varför i hela världen fråga hur jag vill ha det om de ändå bara gör tvärtom hela tiden?”.

Jag kom naturligtvis med kritik efter detta EM. Förbundet svarade emot och menade att det hela var mitt ansvar, att jag borde ha förstått att ingen kommunicerat med de aktuella coacherna som var på plats och att jag då skulle ha informerat om mina önskemål en gång till. Efter detta mästerskap som naturligtvis inte gick som jag tänkt mig får jag ett mail med texten:

”Hej! Tyvärr har vi beslutat att ta bort möjligheten för dig att kvala till VM i år. Hoppas inte att detta stör din planering allt för mycket.”

Jag undrade om de skojade med mig eller vad som hänt? Jag frågade vad i all sin dar detta kunde bero på. Jag fick kort och gott svaret: ”Budgeten håller inte för en VM-satsning”. Jag erbjöd mig att finansiera det hela via privata sponsorer. Det tackade man nej till efter att jag frågat flera gånger.

I det här läget började mitt intresse att fortsatt tävla för svenska tyngdlyftningsförbundet att sina. Efter SM kallade jag till ett möte. Jag satt med tf ordförande Kjell-Åke Johansson, tillträdande sportchef Mats Lindqvist och ordförande i Elitkommittén Fredrik Svensson. Där hade vi ett långt samtal om allt som varit dåligt ända sedan jag började i landslaget och framförallt vad som hänt på slutet. De lovade bättring och tätare kommunikation. Jag blir sedan uttagen till Nordiska, och nu kommer den utlösande faktorn till strejken.

Med antagningsbrevet till Nordiska följer en folder på 12 sidor som heter spelregler för landslaget. Förbundet har där stolpat upp atleternas skyldigheter att vara avhållsam till alkohol och tobak samt att göra allt för en så bra placering som möjligt osv. De har också skrivit ner förbundets skyldigheter. Där står att läsa: ”att vi genom kommunikation och sunt förnuft ska skapa så optimala tävlingsförutsättningar som möjligt för atleterna”.

Vi skickar ett brev till förbundet, jag, Robert Berg och Eddie Berglund. Vi använder vår gemensamma tränare Anders Bergström som talesperson när vi uttrycker vår önskan om att få ha med honom som assisterande coach på Nordiska. Vi bekostar självklart allting. Anders uppgift ska bara vara att stötta oss inför tävlingen och under uppvärmning. Gameplan och jakten på medaljer får den av förbundet utsedda coachen stå för.

Förbundets reaktion på detta? NEJ! Såklart. ”Det är en bra idé, men tyvärr har vi beslutat att inte ha det så.”

Det är nu jag och mina klubbkamrater deklarerar att det är dags att börja lyssna på oss aktiva. Om man inte är intresserad av hur vi vill ha det när vi lyfter så kan man heller inte förvänta sig resultat eller i värsta fall ens ett deltagande över huvud taget. Jag vädjar på mina bara knän att de symboliskt ska visa för mig att det är viktigt för dem att jag ställer upp. Låt Anders följa med som assisterande coach så vinner jag Nordiska i Sveriges färger. Men det blir inte så, de slår fast ca 4 veckor innan Nordiska att vår önskan lämnas utan åtgärd. Jag släpper då Nordiska och tänker vad ska jag göra nu? Ett havererat EM, inget Nordiska och borttaget kval till VM. Något är helt klart fel här när den bäste lyftaren i Sverige står utan stöd från sitt förbund.

Tre veckor innan Nordiska får jag ett samtal: ”Hej! Vi har öppnat kvalet till VM igen, så om du är med på Nordiska har du goda chanser att få åka med”. Jag svarade att jag inte vill ha ett kval till VM, jag vill ha med min coach på Nordiska. ”Det är kört, förbundet kommer aldrig ändra sig där, men om du slår PB på Nordiska har du goda chanser till VM”.

Alla som har hållit på med en idrott på hög nivå vet att tre veckor inte är generöst med tid för att ”slå ett PB”, dessutom utan garantier. Jag svarar att jag betackar mig billiga knep för att locka in mig på Nordiska. Vad ska jag säga till mina klubbkamrater som ställer upp för mig och strejkar? ”Sorry boys, tack för hjälpen men jag fick en bättre deal av förbundet nu”, nej tack!

Jag får nu också reda på att Angelica Roos och Patricia Strenius redan fått klartecken att de nu får delta på VM! Jag undrar då naturligtvis vart pengarna kom ifrån? I april-maj fanns inte pengar till en enda VM-plats. Nu är 2 atleter uttagna och jag skulle ha ”goda chanser om jag slår PB”. De ljuger mig alltså rakt upp i ansiktet efter EM när de hävdar att budget är anledningen till att VM-kvalet blir inställt.

Det som hänt här är ett systematiskt felarbete som leder fram till förödande konsekvenser för mig som satsande atlet. Jag lägger 20 timmar i veckan på min idrott, jag satsar allt jag har på detta. Jag tror inte att man tycker illa om just mig eller vill haverera min karriär, men eftersom det inte finns någon riktning, kontinuitet eller vilja från förbundet så blir mina ansträngningar helt effektlösa.

Att aldrig veta vilka tävlingar man faktiskt har chans att delta på, att inte känna att förbundet vill att man ska utvecklas och prestera på topp och att förbundet kommer med motangrepp när de gjort fel och att de ljuger för att komma ur jobbiga situationer, det är skandal och måste få ett slut.

/Stefan Ågren – Tyngdlyftare