Utöver att jag faktiskt försöker bedriva ett helt normalt arbete om dagarna så är det väl allom bekant i de här kretsarna att jag stundtals gapar i mikrofon på diverse olika evenemang. Då ödmjukhet inte ligger för mig så skäms jag inte för att påstå att det är något jag är rätt vass på, och märkligt vore väl annars. Jag är talare i alla fall i tredje led i släkten på båda sidor, och har stått på scen och talat offentligt i närmare 30 år nu. Således, jag trivs och är bekväm med en mikrofon i handen. Det som däremot ibland kan genera mig lite i efterhand, är när jag hör inspelningar från evenemang där jag jobbat där inte stämningen i rummet kommer fram. Det låter ganska banalt, jag skriker mest, och ligger på en orimligt hög volym när man hör det i efterhand.
Orsaken att jag tycker att upplevelsen på plats och det jag hör i efterhand inte stämmer överens beror på att den viktigaste faktorn inte kommer fram. Visst har jag en bra språkbehandling, och en vokabulär som i alla fall ligger något över genomsnittet, men faktum är att det inte är något jag använder i de här sammanhangen. Med vrålande driftingbilar, eller en jublande publik när någon drar +400 i mark så är det sällan den språkliga elegansen som bidrar till upplevelsen. Det som däremot kan fälla det helt och hållet är om jag inte är uppmärksam på vad som händer, och skriker vid fel tillfälle. Det blir inte bara mindre bra, det kan helt och hållet förstöra upplevelsen för publiken, och göra de deltagande till åtlöje.
Det finns ingenting som alltid är rätt att säga, och för en hel del saker så finns det bara ett fönster på någon sekund innan det är för sent. Det finns några saker som alltid är fel att säga, men de flesta är bara fel vid just ett specifikt tillfälle, och det är illa nog. Om vi nu tar det raska hoppet bort ifrån mina helger med mikrofon i handen och funderar på hur det här är tillämpbart i livet i övrigt och kanske i träning i synnerhet, så är det just det här med timingen. Det kanske inte är samma bråkdelar av en sekund vid ett intensivt publikevenemang, mendet som är helt rätt i början på passet kan vara helt fel i slutet. Den som använder ammoniak eller andra motivationsfaktorer som örfilar eller öronomvridningar kan lätt paja hela passet, eller tävlingen om det är en sån, om man missar lite. En örfil på låg vikt stör mer än det hjälper, ammoniak innan man ska köra högrep lär dränera adrenalinpåslaget som hade behövt fördelas över hela sättet.
Nu skulle det naturligtvis vara smidigt om det fanns en tumregel för när man ska göra vilket som gick att lära sig, och så funkade det sen. Det gör det inte, för timing handlar just om att sätta in åtgärden exakt i relation till andra faktorer, och det kan man inte göra förrän de andra faktorerna är kända. Det blir de samtidigt som de händer, där och då. Det är att se och ta hänsyn till det som är timing, och som är varför jag är bra på just det jag gör. Nu ska jag bara lära mig att tillämpa det på fler områden i livet.
