Jag har alltid fått höra att jag ser mycket yngre ut än vad jag i själva verket är. Nu, när jag studerar på högskola, så har folk gissat på att jag är allt mellan 22 och 28 år gammal. Denna mysiga åldersillusion håller dock tydligen på att raseras. Jag handlar i bland på ICA, och som den ekonomiskt sinnade yngling jag är har jag ett ICA-kort för att hamstra poäng på det jag köper. Eller det där med yngling, det håller tydligen inte alla med om. Eftersom min lika ekonomiska sambo brukar ha hand om ICA-kortet så tvingas jag yppa mitt personnummer för kassörskan för att få mina hett eftertraktade poäng. Så var det även nu senast.
“84, 11, 13…” Efter att kassörskan hade knappat in mitt personnummer så upptäckte hon att det inte stämde.
“Det blev fel här. Du får säga om det. Vad var ditt personnummer igen? 74..?”
“Nej, inte 74, 84!” Kassörskan tittade på mig med häpen syn. “Ser jag ut att vara 43 år gammal”, frågade jag lite syrligt.
“Eh, nejdå. Jag… trodde att du kanske hade tagit din pappas personnummer…”
Ja, det lät ju troligt att farsan fick mig fem år innan han fyllde moppe… Nice save, liksom.
Det här har nu hänt vid fyra tillfällen, under de kanske sju senaste gångerna jag har handlat på ICA. Ingen rök utan eld heter det ju, och jag har börjat fundera över hur det kan komma sig att fyra olika, oberoende kassörskor, på fullaste allvar uppskattar min ålder till 43. Kan det bero på mina matvaror? Tacosås, konserverade ananasbitar, barnmatsburkar, färdigskivad fullkornslimpa och lättmjölk kanske skriker 43-årig unggubbe, eller? Kan det annars bero på min imponerande skäggväxt? För tillfället når inte skägget några episka nivåer direkt, så jag tvivlar på att just skägget sätter käppar i hjulet för min önskvärda framtoning. Jag klär mig i kläder som matchar min biologiska ålder, min frisyr påminner varken om Lasse Kronér eller Claes Elfsberg, och gråa hårstrån lyser med sin frånvaro. Jag har inte mycket rynkor, mina ögonbryn har inte gift sig med varandra och min hållning är relativt god, syltryggen till trots.
Min uteslutningsförmåga har till slut fört mig till insikten att kassörskornas felaktiga antaganden måste bero på min fysiskt välutvecklade kroppshydda, optimist som jag är. Det måste helt enkelt bero på min extremt muskulösa kropp. Den gängse uppfattningen är ju den att det måste ta flera decennium att mejsla fram en fysik som undertecknad innehar. År av blod, svett och tårar, valkar som har slitits av, blodkärl som har brustit och bristningar som har brustit ännu mer. Ja, så måste det vara.
Eller så är det så som min ekonomiskt sinnade (och kanske inte alltid finkänsliga) sambo trodde; “Du kanske bara pratar otydligt…”
