De flesta av oss som har någon form av intresse för styrkesport har lyckats leta reda på någon övning där vi tycker att vi är bra, eller i alla fal bättre än i annat. I värsta fall så är det inte ens en hel övning, utan en liten del av rörelsebanan. I armbrytning är det rätt uppenbart mellan olika huvudtekniker, men i allmän styrketräning så brukar det här synas bäst i böj och mark. För er som följer mig på Instagram så drabbades ni av en föga smickrande film där jag knäböjer ner till en, som jag tyckte, orimligt låg pall. När jag tittar på filmen själv ser det inte alls så djup ut som det kändes, eftersom jag liksom de flesta andra böjer betydligt mer om jag fuskar och går lite grundare. Eftersom jag ser om möjligt ännu mindre smickrande ut i benpressen så finns det ingen film därifrån, men samma princip gäller. Inte fullt så djupt, mycket mer vikt, mycket fränare, men knappast konstruktivt.
Räddningen för mig numera är att jag en gång i veckan tränar ihop med en vän och kollega, som också är en rundlagd medelålders man som hittar huvudet men inte hakan med rakhyveln. Han är i somligt starkare än mig, och har dessutom skärpt sig med maten, så han ligger bra till i den interna statustävlingen. Men han har också haft en vana att köra lite för grunt och för korta rörelser, så det givna sättet för mig att hålla mig lite före är att insistera på vi verkligen kör djupt nog. Därav pallen i böj, och bottenfjädern i benpressen. Just i bottenlägena är jag tack och lov starkare. Dessutom så är benpressen på Sweden Barbell Club dimensionerad för vuxna människor, så inte ens om vi skulle överskatta vår förmåga och fastna i bottenläget så är det omöjligt att ta sig ur. Vilket är bra, eftersom vi gärna kör till failure, mer mogna än så är vi inte. Nästan alla som tränar har numera en hälsosamt tveksam inställning till fuskandet med djupet i benövningar, så också kollegan, så min fördel där är nog av övergående karaktär.
I marklyft däremot så är det som folk inte klarar av att tillämpa samma logiska tänkande. Relativt klena människor håller på med kronlyft och racklyft, som om jag förstår saken rätt innebär att bara lätta stången någon dm från hög höjd. Varför det anses som rumsren träning att hålla på med halva rörelsen i varianter på mark, medan samma beteende helt riktigt hånas i benövningar förstår jag inte. Kanske är det så enkelt att det faktum att det har namn gör att folk tror att det är lika bra. Det är det inte. Visst finns det träningsscheman och variationer där alla varianter har sin funktion, men det är sällan det som är motivet. Man gör det av samma orsak som man kör för grunt i böj, nämligen att man inte orkar annars. Hoppar man över den jobbiga biten så kommer man heller aldrig att göra det. Det kommer alltid att vara bättre att vara stark i alla lägen. Snart är dessvärre kollegan det.
