De senaste fem åren har jag så här års befunnit mig i Visby för att vara med på Almedalsveckans, något som jag har förmånen att göra i tjänstens vägnar. Jag säger förmånen eftersom det är en miljö, folk, inramning och frågor som tilltalar mig, och jag skulle säkert försöka ta mig hit alldeles oavsett arbetsuppdrag. Jag tycker helt enkelt om att trängas med människor som i väldigt stor utsträckning påverkar de olika aspekterna av samhället, inte heller tycker jag illa om mingel, soliga öar och medeltidsarkitektur med rosor på. Dessutom så tror jag på demokratin, och tycker om folkfester som uppstår i samband med fotbollsmatcher som Sverige vinner.
Det här med demokratin är dessutom i ett lite bekymmersamt läge även i vårt förskonade hörn av världen, eftersom det numera har börjat dyka upp rövhattar som tycker att våld är ett bra sätt att understryka att det de tycker är viktigare än det andra tycker. Skulle de faktiskt ta sig för våld på plats så skulle visserligen en rätt väl förberedd avdelning av Farbror Blå hantera det, men problemet är mer att de mest går runt och skriker att de kan tänka sig det. Vilket ställer saken lite på sin spets. Det är inte bra att folk går runt och skriker det, eller ens ha den åsikten, men vad gör man? Att försvara demokratin genom att gripa, låsa in och tysta är lite som fucking for virginity, åtgärden förstör själva avsikten. Således blir det att försöka bedriva ett av världens största folkbildnings- och demokratiutvecklingsprojekt med rövhattar under näsan. Det är naturligtvis inte optimalt, men alternativet att ställa in leder ju inte precis åt rätt håll det heller. Man får helt enkelt göra något som till viss del är dåligt och vingklippt, eftersom alternativet är ännu sämre.
I vår vanliga värld av gym, muskler och skador så har jag de gångna veckorna blivit påmind om precis samma princip när några av mina bekanta har lyckats göra sig illa i sin strävan att visa hur stora och starka de är. Det som gör att det först ser märkligt ut är de konstiga tillämpningar på vanliga styrkeövningar de försöker utföra med skadan färsk, armen i gips, huvudet i bandage eller liknande. Den första och spontana tanken är att det inte går att träna med avsliten biceps, och att det där de håller på med verkligen inte blir optimalt. Det är det naturligtvis inte heller, och jag är djupt övertygad om att sagda bekanta är mycket medvetna om att det inte är optimalt. Kruxet är bara det att de inte har det optimala tillgängligt för stunden, då de är skadade på svårt begränsande sätt. Det bästa hade ju naturligtvis varit att träna utan att vara skadad, men nu finns inte det alternativet. Det bästa för demokratin hade varit att folk inte hade varit rövhattar, men nu finns det ju tyvärr de som är det. Alltså gör man det man kan för att driva framåt trots skada, även om det ter sig märkligt. Heder åt de som kämpar på med skadan, och åt de som talar trots hoten. De gör trots allt det bästa för att begränsa effekten av eländet.
