Jag har i dagarna bytt jobb, och den typen av förändring leder ju alltid till en del eftertanke. Trots min relativa gråtmildhet i andra sammanhang så brukar dock inte den här typen av förändringar trigga någon större sentimentalitet hos mig. Den bygger ju oftast på tanken att man kommer att sakna något, vilket jag har lite svårt att tänka mig att jag kommer att göra. Dels så kommer jag inte att sitta och grunna i en gungstol, jag kommer att ha fullt upp där jag är. Men sen är det inte svårare än att jag kan söka upp kollegor och miljöer från mitt gamla jobb utan några större problem. Saknad inte aktuell, alltså.
Däremot så har jag tidigare i livet varit orolig för att tappa den del av mig som utgjorts av särskild kompetens runt ett visst jobb. Jag tycker helt enkelt om att vara bra på det jag gör, och tanken på att tappa bort något av det jag kan har jag inte varit bekväm med. Det kan vara en orsak till att jag håller igång relativt mycket i livet samtidigt. Med tiden verkar det dock som om jag får en allt mer avslappnad hållning till det här, tack och lov. Kanske är det så att jag är äldre och klokare, men jag tror att det finns fler förklaringar. Allt eftersom tiden går har det nämligen blivit oftare förekommande med tillfälliga återbesök i olika kunskapsmiljöer. När det har hänt då har jag ofta upptäckt även sådant som legat vilande är rätt lätt att återuppväcka. Även om Eurosport har slutat sända fräna sporter, och det därmed var ett tag sedan jag kommenterade där, så är det inte svårt att hoppa in och kommentera de strongmanproduktioner som görs från svenska tävlingar. Inte heller är livekommenteringen från armbrytare-vm speciellt svårt när det händer en gång om året, även om det är en produktion i en skala som kräver full fokus. Att inte längre kommentera varje vecka känns helt enkelt inte så svårt när jag vet att jag kan hoppa in ibland utan att vara bortkommen.
För att det här inte ska bli till och med mer egocentriskt än vanligt så ska jag vara övertydlig med tillämpningen i träningsvärlden. Det finns ingen anledning att ha ågren över att ha lagt ner en viss träningsform när du istället har valt att ägna tiden åt annat. Dels kommer det du har gjort att alltid vara en beståndsdel i den helhet ditt liv utgör, och dels så försvinner kunskap inte helt och hållet. Formen kommer naturligtvis inte att vara densamma, den är en färskvara, och måste tränas upp igen. Men väldigt mycket är faktiskt som att cykla. Du glömmer inte av det för att du åker kollektivt över vintern, och du kommer naturligtvis inte att bara kunna hoppa på cykeln och vinna Tour de France så snart du börjar trampa till igen. Men du kommer att kunna cykla, och att veta att kunskapen kommer att finnas kvar ger faktiskt lugn och tillfredsställelse när du går vidare med något annat.
