Eftersom jag i princip alltid publicerar bilder när jag är och tränar, så kan man bli förledd att tro att det är något jag håller på med hela tiden. Så är det inte, tvärtom. Faktum är att just det faktum att det dyker på min Instagram skvallrar om att det ändå är något som jag betraktar som relativt ovanligt. Jag tar ju till exempel inte kort på mig själv när jag sitter i soffan och kollar Netflix, vilket faktiskt sker oftare. Inte heller översköljs ni med bilder av mig sittande vid skrivbordet, eller runt ett mötesbord, vilket är det jag oftast gör om dagarna. Tränar händer som sagt litet mer sällan, eftersom det är sådant som jag betraktar som nöje, och som får stå tillbaka om det finns arbete att ägna sig åt, vilket det ofta finns. Eftersom det är ett nöje, och händer mer sällan än mötessittande så blir det naturligt nog oftare föremål för Instagrambilder.
Man kan invända, med relativt gott fog, att om jag då inte tränar oftare än de gånger man ser Instagrambilder på det så sker det alldeles för sällan. Det skulle möjligen stämma, om avsikten var utveckling, men det är sedan länge avhandlat att det inte är något huvudfokus, utan att det är själva nöjet jag vill åt. Däremot så kan ett annat problem uppstå när man dels tränar så pass sällan som jag gör, och dels tycker om att ta i, i alla fall det jag förmår. Jag tänker på ensidig snedträning, som har vållat mycket elände, och som är lätt att hamna i om man tränar så sällan att man alltid börjar om med sin favoritövning. Ett och annat axelparti har fått lida för den typen av bänkpressfokus. Hade man varit lagd åt raska promenader eller lite allmän lätt cirkelträning med syfte att öka rörlighet och cirkulation så hade det här varit en icke-fråga, det hade inte drivit någon utveckling för långt åt ett håll, eftersom det knappast drivit någon alls. Nu är jag ju inte det, jag vill ta i, och inbilla mig att jag är stark de gånger jag ändå kommit iväg till gymmet.
Det är här Sweden Barbell Clubs förträfflighet kommer in i bilden. Tidigare i livet så har jag visserligen kunnat träna med vänner som har både stockar och atlasstenar, men de har alltid varit i tävlingsdimension. Läs för tunga för mig. Jag har i årtionden vetat att strongmanövningar är i det närmaste optimala som träning, eftersom det bygger på att kunna spänna flera muskler samtidigt och använda kroppen som helhet, men det har som sagt fått vara teoretisk kunskap, eftersom jag inte orkat instegsvikterna. Grabbarna på Barbell har dock ett intresse av att attrahera även de som inte når final i Sveriges Starkaste Man, så har de sett till att ha utrustning som även klena människor kan hålla på med. Alltså är mitt problem löst, och min tillvaro lägger sig tillrätta. Tar man bort klistret så finns det i stort sett ingen del av kroppen som inte är med när man lyfter Atlasstenar, och alltså riskerar man inte snedträning även om man tränar sällan och alltid börjar om med samma övning. Är den övningen atlasstenar utan klister så är det safe. Det blir dessutom ruskigt bra på Instagram.
