I den frikyrkliga miljö där jag har mina rötter så finns ett gammalt talesätt som helt enkelt lyder att det är skillnad på att ha synden som tandvärk, eller som hantverk. Utan att krångla in sig i allt för vindlande irrvägar om vad som egentligen är synd, eller vad begreppet överhuvudtaget betyder så finns det mycket klokt i det enkla uttrycket. Om vi för begriplighetens skull i alla fall utgår ifrån att synden i det här fallet är något oönskat, så kan vi ta oss an andemeningen i uttrycket, och kanske hitta sätt att tillämpa det i miljöer där även religionsfobiker klarar av att vara med. Det är väldigt ofta tillkortakommande ställs mot varandra i så motto att man inte ska säga någonting, eller komma med några påpekande eftersom man minsann inte är perfekt själv. Man ska inte döma, den som är utan synd kasta första stenen och så vidare. Även det för övrigt ett religiöst uttryck, direkt hämtat ur Bibeln. Nu kan det ju dock vara så att ett påpekande om något någon behöver förbättra inte är tänkt att ta livet av dem, som ju var fallet med de som inte borde kasta första stenen, utan kanske till och med att hjälpa.
Det är här vi då kommer till tandvärk/hantverkstillämpningen. Om man kategoriskt, med vilje och avsikt, både lägger upp sin träning och genomför den fel, och man vägrar ta emot hjälp och råd från någon eftersom man minsann har sett dem göra fel också, så binder man ris åt egen rygg. Ryggen kan ju för övrigt tjäna som ett utmärkt exempel. Har du tänkt dig att träna den, och försöker dig på det genom att utveckla kippning, gungning, och sprattlande för att göra så många chins som möjligt så har du gjort otyget till hantverk. Om du däremot gör vad du kan för att latsen verkligen ska få jobba, och du i slutet av ett set ofrivilligt gungar för att musklerna är utmattade så är det inte samma sak alls. Då är gungande en tandvärk som du vet om är dålig och som du gärna vill ha bort.
I politiska och medmänskliga frågor så är det lätt hänt att man tiger om dumheter för att man är smärtsamt medveten om sina egna tillkortakommanden. Man vet att man nu och då har agerat själviskt, behandlat människor orättvist, eller bedömt dem efter allmänna fördomar. Men att brista i det goda man avser är en helt annan sak än att sluta att vilja det goda, att odla sin egoism, och att hävda att det är rätt att behandla människor efter ursprung hellre än förtjänst. Jag fuskar ofta med djupet i knäböj, inte för att jag vill, utan för att jag misslyckas och är svag, och när jag märker att jag gick för grunt så skäms jag. Jag behandlar ibland människor orättvist för att jag kan vara korttänkt och dum i huvudet emellanåt, men även det skäms jag för när jag upptäcker det. Likaledes kan jag trots mina egna brister uppmärksamma andra på för grunda böj eller egoistiska förhållningssätt, inte för att slippa ändra mig själv, utan i en förhoppning att de kanske är som mig, och egentligen vill bättre. Bara den som är utan synd ska kasta första stenen, men det finns inga begränsningar för att vara den som räcker ut den första handen.
