Vi är precis på väg mot VM i Armbrytning som i år hålls i Antalya, Turkiet, och när jag säger vi menar jag inte på det storvulna sätt jag ibland breder ut mig med fast det egentligen bara är jag. I det här fallet är strax över 50 tävlande, 4-5 personer ur förbundets styrelse i olika funktioner, såväl som domare och ytterligare ett okänt antal medföljande supportrar och familjemedlemmar. Visserligen deltar ofta upp emot 50 nationer och 1200 atleter, men även i relation till det så är Sverige en betydande kraft, och den senaste åren har vi varit etablerade bland de 5-6 bästa nationerna. De som har SWEDEN ARMWRESTLING tryckt på ryggen går med andra ord inte och smyger utmed väggarna.
I truppen finns såväl storfavoriter och medaljhopp som de som för första gången har förtjänat att bära de svenska färgerna utomlands. Det är ett VM, så det finns ingen som är så mycket storfavorit att det räcker att ställa in skorna, men ingen svensk kan heller längre räknas bort på mästerskapen. Vi är helt enkelt en av stornationerna. Det är en ovan tanke, för så har det inte alltid varit. Vi har alltid haft en del fantastiska armbrytare, men det har varit som för många andra av de västeuropeiska nationerna. Några individer briljerar, men lagen är små, och framgångarna beror på enstaka individer som är fenomen mer än att man har byggt sin idrottsutveckling på nationell nivå. Det har vi däremot gjort i Sverige, idoga osjälviska tränare har delad vidare av sin kunskap i åratal, trogna föreningsmänniskor har byggt en grund där det idag finns 35-40 klubbar i Sverige med regelbunden verksamhet, tävlingsarrangörer har år ut och år in skapat tävlingstillfällen och mötesplatser, det finns ett armbrytargymnasium som eldsjälar har sett till kunnat fungera och träna armbrytare på riktigt, vi har arbetat oss in i den svenska idrottsfamiljen så att vi idag tillhör Riksidrottsförbundet tillsammans med de andra sporterna i Budo&kampsportsförbundet. Ja, jag skryter, för det är något att skryta med.
När andra nationer har stått still och accepterat att de är ett kompisgäng som åker och bryter arm ibland så har vi byggt något stort. Vi har gått från tillfälliga framgångar nu och då, till en av världens ledande nationer. Svensk armbrytning har gjort en klassresa från deltagande till ledande internationellt. Det kommer att ta lång tid att komma upp på pallen i nationskampen, Ryssland, Turkiet, Georgien, Kazakstan, Ukraina är stora och duktiga, men vi jobbar på. Svenska armbrytare är inte bäst i världen, men nästa vecka kommer det att synas att vi är på väg dit. Varje armbrytare som kliver fram till bordet nästa vecka kommer att föra oss lite närmare. Det finns en massa saker som inte är i ordning än i det vi bygger, och det finns en massa armbrytare som ingen svensk i klassen rår på än, men vi är på väg dit. Match för match, klass för klass. Hur kan jag veta att vi kommer dit? För resan tar inte slut förrän vi är där.
