Jag har numera ordnat det för mig så att jag har relativt mycket för mig om helgerna, kopplat till mina olika fritidsintressen. Att det blir så fullbokad under höstarna som det blir beror kanske på att jag i planeringsskedet har allt i separata fack i huvudet. En hel del armbrytning blir det, men tittar man bara i den lådan så ser det inte överfullt ut. Likaledes strongmantävlingar så är det visserligen några stycken på ett år, men tittar man bara på strongmanplaneringen så ser det inte alls farligt ut. En annan låda som också har funnits i några år är motorevenemang, som också den är bara halvfull om man tittar på den isolerat. Jaktsäsongen infaller också på hösten i huvudsak, och det är en låda som jag möjligen tycker att det är alldeles för litet i. Sedan finns det också en diverselåda med cigarrer och litet annat smått och gott som kan dyka upp. Eftersom jag talar om helgerna nämner jag inte arbetet, det fortgår mest i veckorna. Inte heller familjen finns i någon låda, den finns i alla, eller i ingen, beroende på hur man vill se det. Alltid närvarande, alltid med storord att använda som omedelbart får min uppmärksamhet, vad jag än håller på med annars. Så hoppas jag i alla fall att det är, och skulle jag tvivla så skulle jag genast åtgärda, för det är så jag vill ha det.
I övrigt tycker jag att det känns välordnat och välplanerat, i alla fall i teorin, och i alla fall tills det hela sedan ska iscensättas. Då upptäcker jag ofta att de olika lådorna jag behandlat som äpplen och päron plötsligt har hamnat i samma fruktsallad, och det går månader utan en ledig helg. Det är i sig inte hela världen, värre blir det de gånger jag faktiskt inte lyckats hålla isär sakerna och faktiskt dubbelbokar mig. Det händer ändå förvånansvärt sällan, men icke desto mindre så blir det ett problem när det händer. Jag försöker att följa två huvudprinciper när jag då försöker lösa problemet. Den första, och viktigaste, är att inte börja ljuga. Dels av moraliska skäl, men också för att det bara förvärrar problemet, och inte alls löser det. När man då på grund av egna tillkortakommande måste ärligt och raktframt välja bort något man lovat så försöker jag alltid att välja bort det som påverkar andra minst. Viktigt att påminna här om att det här inte berör prioriteringar runt familj eller arbete, de är båda i varsin egen dimension och har alltid företräde framför mina äpplen och päron.
Jag försöker att välja bort det som minst påverkar andra. Det kan låta märkligt, eftersom det är mina fritidsintressen, men de är ju så till sin beskaffenhet att de ofta försiggår i relation till andra. Missar jag jakten påverkar det mest mig, men säger jag att jag inte kan komma på VM i armbrytning så blir rätt många påverkade. Jag är inte oersättlig på något sätt, men med kort varsel kan det bli krångligt att hitta ett bra alternativ. Varför jag då staplar mina äpplen och päron så tätt beror på det som egentligen är min fritidssysselsättning är inte armbrytning, strongman, motorsport, cigarrer eller jakt. Det är att fylla en funktion för andra människor. Det är faktiskt väldigt tillfredställande, och nu och då så får man tillfälle att vara till riktig nytta. Ingen hobby i världen kan jämföra sig med det.