I takt med att sociala medier paradoxalt nog blir både mer kraftfullt och mer inavlat, påverkar det vår verklighetsuppfattning betydligt mer än vi tror. Dels så kan ett inlägg från en privatpersons mobiltelefon inom några timmar spridas över hela världen, och då blir det ju onekligen väldigt kraftfull kommunikation. Den inavlade aspekten kommer av att vi själva formar våra nätverk på sociala medier, en funktion som är tänkt att göra informationen relevant och intressant för oss. Den uppkomna nackdelen uppstår när folk inte fattar detta, bara följer folk som tycker ungefär som de själva, och gillar eller delar sådant de redan tyckte. Diverse algoritmer noterar detta, och matar på med mer av samma, eftersom det verkar uppskattas. Det blir lite ”tänkte inte på det” över det hela, när vi helt plötsligt har ett system som i olika former upprepar samma sak för de som redan tycker det, och därmed skapar en väldigt skev världsbild, eftersom vi har filtrerat bort sånt vi inte redan gillade. Det här leder då till att vi börjar blanda ihop källa och kanaler när vi bedömer hur trovärdigt något är.
Låt oss anta att diskussionen handlar om en viss atlet verkligen har gjort si eller så mycket i en viss övning. När man jagar sanningen så är det en rätt bra princip att försöka ta reda på om det finns flera källor som oberoende av varandra bekräftar samma information. Problemet är att i den intellektuella inavel som råder i filterbubblor så är inga källor oberoende av varandra, samma information har spridits till en massa olika personer som delar vidare, eftersom de redan ville att det skulle vara sant, och så kan det nå dig genom folk från alla världens hörn och därmed se väldigt säkert ut. Problemet är att det mycket väl kan vara samma skakiga mobilfilm som har delats, klippts, kommenterats, återberättats och multiplicerats så att det ser ut att finnas 100-tals källor. Men de är inte källor, de är bara digital hörsägen.
Ett mer direkt och tydligt exempel är att vi faktiskt inte litar på när någon i verkliga livet ropar på en kompis för att de ska bekräfta något, med hänvisning till att de också har hört det förut. ”Berätta vad jag sa till dig förut” är knappast något vi accepterar som något sanningsvittne i verkliga livet, men på nätet verkar det funka. Det är svårt att dra upp några exakta regler för hur man ska bedöma, allra helst eftersom folk inte alltid vill veta om det är sant eller inte, men jag ska göra ett försök. Lär dig känna igen det tidningar kallar för rewrites. Det är när en annan tidningens artikel, utan ny information, skrivs om för att se ut som den skrivits för första gången. På Facebook är det här helt enkelt delningar. Att någon skrivit dit ”WOW” på sin delning gör det inte mer trovärdigt, det är fortfarande samma källa.
Ett annat enklare sätt är om du vet att den som delar verkligen vill att det är sant, och här faller diverse foliehattar in. Det delas mycket skit utifrån att folk vill tro att det är sant. Hittar du något där den som säger det verkar lite motvillig och återhållsam, så blir det mycket trovärdigare än ”VAD VAR DET JAG SA!”. Om det är så att du inte egentligen bryr dig om det är sant eller inte, då är du förlorad, och jag talar för döva öron.
