På mitt nuvarande arbete har vi samröre med en massa olika biståndsorganisationer, varav alla gör fantastiska insatser runt om i världen, på olika ställen, och inom olika områden. En del arbetar med katastrofhjälp, en del med utbildning, en del med sjukvård, både förebyggande och akut. Det finns allt från små tanter som matar barn till håriga killar som landar flygplan mellan två buskar i djungeln för att få ut medicin och annat till de som behöver det. Alla slags människor som hjälper till med allt slags människovänligt arbete, helt enkelt. Eftersom en del av vårt jobb är hjälpa alla dessa med sin kommunikation med givare och andra, så behöver vi ta betalt av dem för att vi ska kunna göra det på ett bestående och hållbart sätt. Eftersom de alla gör så fantastiska saker så blir det en stor frestelse att börja särbehandla, och ge den man talar med för tillfället så mycket positiv särbehandling man kan.
Nu fungerar inte det, för det vi ger bort till en måste någon annan betala, och det är ingen lätt sak att bestämma vem det skulle vara som får ta den smällen. Det är möjligt att om man granskade alla organisationer in i detalj att man skulle hitta mer eller mindre effektiva, utöver den självklara nivå som krävs för att få ha 90-konto. Men sanningen att säga så har vi varken kompetens eller vilja att göra den bedömningen. Vi måste helt enkelt hitta ett sätt att få allt att fungera utifrån vår principiella hållning att allt detta arbete är lika viktigt. Det löser vi genom att inte göra för någon det vi inte kan göra för alla. Det handlar inte om feghet, missunnsamhet, jantelag eller annat. Det handlar om att inte hamna i en situation där tanterna som matar barn måste finansiera de som flyger medicin eller tvärtom. Ingen del får bli en gökunge, helt enkelt. Ni vet hur det fungerar. Stort gap, tar all mat, och de som sitter bredvid svälter ihjäl.
Visst finns det sånt i livet som ska prioriteras och ta kraft och resurser ifrån annat, både inom träning och livet i stort. Det är aldrig fel att låta familj ta lite mer tid och resurser, och det finns säkert fler självklara val. Men det finns val som inte ska göras, eftersom det vore omöjligt att ställa det ena framför det andra. Saker som är lika viktiga, och där det ena inte får ske på det andras bekostnad. Där är knepet att vägra välja, och bara se till att allt blir behandlat rättvist efter de resurser som finns tillgängliga. Det kan gälla så banala saker som vilka muskelgrupper du ska köra på den tid du har tillgänglig, men också familj, relationer och vänner. Låt inte slumpen göra val som du själv inte kan, utan ta dig an det svåra att vissa saker måste kunna existera parallellt, och helt enkelt stå sida vid sida i första raden i livets turordning, med lika mycket tid och resurser tilldelade. Det är svårt, men nödvändigt för att inte bli ett offer för sina egna omständigheter.
