Jag besökte nyligen min lokala armbrytarklubb, Vätternbrytarna i Jönköping. Det kändes allt lite ovant att gå in genom dörren och mötas av den oranga väggen med klubbens logotype, det ska erkännas. Det var nämligen ett litet tag sedan jag var där. Eller, litet och litet, det visade sig att jag senast var där den åttonde april, alltså för mer än åtta månader sedan. Det var också ungefär i samma veva jag la ner träningen på obestämd framtid. Såhär med facit i hand kan man väl säga att det inte direkt var det smartaste jag har gjort.
Förra gången mötte jag en före detta simmare som just hade sadlat om till armbrytare. Då, i april, var han inte speciellt stark och jag kunde utan större problem kontrollera hans handled och vinna komfortabelt. Sedan dess har han uppenbarligen tränat på seriöst i sin nya roll som armbrytare, medan jag mest har tränat på tentafrågor och skrivit om didaktiska implikationer och pedagogiska dilemman i min roll som lärarstudent. Det har tydligen gett resultat, för oss båda, men på olika sätt. Jag hade nämligen det tveksamma nöjet att återigen möta denna dåtida plaskatlet vid armbrytarbordet, och den här gången var våra roller ombytta. För min del kändes det som att försöka böja ett armeringsjärn, och för hans del lär det ha känts som att dubbelvika ett A4-ark.
Han var med andra ord betydligt starkare än sist, och jag var föga förvånande betydligt klenare än sist. Min annars så manliga framtoning (jag vet, allt är relativt) kunde nu liknas vid den hos en hund som just har fått skäll efter att ha ätit upp räkningarna och bajsat i soffan. Jag var skamsen, lite sorgsen och ville bort därifrån. Som om denna självförtroendetörn inte var nog så fick jag även möta en späd pojke som tydligen gick i nian på högstadiet. Inte heller där hade jag något att hämta, till mitt stora förtret.
Det här fick mig att fundera på varför träningen har uteblivit under en så lång tid. Min träningshistorik består till stor del av idel jojo-träning, med fler uppehåll än träningsperioder, och jag anser att min obefintliga träningsfrekvens har sin grund i tidsbrist. Studier och familjeaktiviteter har prioriterats framför träning, men träning har man alltid tid med, sägs det. Många träningsprofiler jämför ju träning vid tandborstning, något som man gör varje dag oavsett motivation, glädje, tidspress eller prestationsinriktning. Det finns dock ett litet referensfel här som gör att jämförelsen haltar. Om man hade lagt lika lång tid på träning som man gör på tandborstning så hade man knappt hunnit med ett halvt uppvärmningsset. Man hade förmodligen inte ens hunnit ta på sig mjukisbrallorna och plockat fram ett par hantlar. Om man å andra sidan hade borstat tänderna lika länge som ett normalt träningspass tar hade man snart borstat bort både karies, tandkött och emalj.
Ja, jag inser att jag bara svamlar nu i min iver att bortförklara och rättfärdiga min undermåliga träningsdisciplin. För det är just träningsdisciplin det handlar om. Jag har helt enkelt inte orkat bege mig de fyra metrarna från kylskåpet in till mitt kompletta hemmagym. Men, det ska bli bättring, det lovar jag! Jag finner mig inte att få pisk av pojkar som knappt har fyllt moppe! Från och med… någon gång framöver, ska jag börja träna seriöst… Jag ska bara…
Det är inte handen på bilden som har skrivit krönikan.
