Man kan tycka att mänsklighetens sätt att utnyttja djur är grymt på många olika sätt, men frågan är om inte kastrering ändå är det som är grymmast. Nu menar jag inte bara själva utförandet, även om det känns otäckt nog att tänka på, utan på ett mer filosofiskt plan. Själva tanken att skära ballarna av en annan levande varelse enbart för att den då blir väsentligt mer lätthanterad för oss är onekligen väldigt cyniskt. Visserligen kan man hävda att de efter genomförandet är väldigt milda och inte verkar ha ont av det, men det ligger ju liksom i sakens natur. Självfallet är de fogliga efteråt, frågan är i så fall mer hur de kände inför det hela, inte efter. Motivet för kastreringen är oftast en kombination av man vill ha en allmän foglighet, och att man vill förhindra att just det specifika exemplaret förökar sig, och sprider sina egenskaper vidare. Cyniskt, som sagt.
Min tanke är inte att ge mig in i en debatt om djurhållning, även om det säkert finns en hel del man kan säga om det, utan snarare vilken parallell vi kan dra till hur vi behandlar andra människor. Nu var det ett tag sedan någon alls höll på och kastrerade andra människor, så jag menar kanske inte så mycket bokstavligt som symboliskt. En människa med vilja, tankar och lust att sprida sina tanker är inte alltid det lättaste att kontrollera, och mer än en chef har fallit för frestelsen att kastrera sina medarbetare för medgörlighetens skull. Det är helt enkelt enklare att styra och kontrollera någon som saknar egen drivkraft. Givet att man inte har moraliska invändningar så är det naturligtvis praktiskt med någon som inte har egna drifter som ställer till motivbilden. Den här kastreringen utförs allt som oftast genom hård detaljstyrning och kontroll av funktioner där varje eget initiativ slås ner hårt och ofta. Det är en utmärkt strategi tills du kommer på att det vore bra med en tillväxt, om det kunde finnas fler sådana där utmärkt lydiga medarbetare. Folk som har blivit av med sin drivkraft kommer nämligen inte att föröka sig. Förmågan att göra det är nämligen intimt sammankopplat med den sprittande livslusten, den där svårkontrollerade, sprudliga drivkraften som var så stökig att försöka kontrollera.
Jag antar att sensmoralen av detta är delvis tillämpar på både hästar och medarbetare, men faktiskt också våra egna liv och val. Försöker du till varje pris slå ihjäl och få bort allt spontant, okontrollerbart och sprudlande, och också lyckas med det så får du inte vara förvånad över att ingenting i ditt livsprojekt verkar växa. Det som ger den där okontrollerbara livsglädjen är nämligen samma sak som ger nytt liv och tillväxt. Om du lyckas ta bort allt i ditt liv du inte kan kontrollera så får du inte bli förvånad om du sedan upptäcker att tillväxten och utvecklingen uteblir. Den är nämligen driven av det där svårkontrollerade som du ville ha bort. Förvandla gärna omständigheter i ditt liv till lydiga och fogliga valacker, men bli inte förvånad när de inte får föl. Den egenskapen har du tagit bort.
