Det finns nästan inget så slarvigt och missanvänt uttryck inom företagsamhet som teambuilding. Faktum är att idrotten är lite bättre, man använder oftast motsvarande svenska uttryck rakt av, nämligen lagbygge. Det känns ändå väldig rejält och konkret. Teambuilding däremot leder tankarna till allt från lerduveskytte via öl i bastun och till att ramla bakåt i armarna på Göte från ekonomiavdelningen medan inhyrd konsult säger att vi ska lära oss att lita på varandra. I ärlighetens namn så får konsulter lite oförtjänt ovett här, jag tror snarare att det är konferensanläggningarna som försöker att hitta saker som kan tilläggsfaktureras, eftersom det finns en gräns för hur mycket man kan fakturera för bara mat, lokal och övernattning. Teambuilding däremot, när chefen ändå inte kan upprepa sig fler gånger och det är för tidigt att basta, det är fakturerbar tid.
I sig skulle det nog vara nyttigt för näringslivet att strunta i svengelskan och bara ta efter lagidrotten. Ett lag är faktiskt någonting som behöver byggas, oavsett om det är inom idrott eller arbete, och det finns anledning att lägga lite kraft på att det blir rätt. I takt med att rekryterare blivit allt fler och dyrare så har det börjat att bli mer och mer pussel över processen. Med det menar jag att man söker och tror att det ska finnas pusselbitar som passar perfekt ihop till en vacker helhet, och det ända som behövs är tillräcklig kompetens i pusselläggandet. Det ligger naturligtvis i rekryterares intresse att sprida den bilden, eftersom de kan ta mer betalt ju svårare det är att hitta rätt pusselbit. Men en arbetsgemenskap är inget som kan pusslas ihop, det måste byggas ihop.
När jag säger bygga menar jag heller inte modulhus med färdiga delar, utan timmerhus, som byggs av stockar som måste passas ihop. Stockar passar inte ihop direkt hur noga man än väljer, eftersom de alla är unika i någon mån. Precis som människor. Det innebär att de inte bara kan läggas in på plats så är det klart, utan de måste anpassas till den specifika platsen och de andra stockarna som den ska ligga bredvid. Bitarna måste alltså förändras för att passas ihop, men det luriga är att det inte är till ett standardmått de ska anpassas, utan till en specifik plats. Hade det räckt med ett standardmått så hade det räckt med utbildningen, men det finns rätt gott om exempel på att utbildningen inte räckte, det passade inte ändå.
Man kan aldrig passa in i en grupp med människor fullt ut om man inte är beredd att förändras för att bli en del av helheten. Inte för att det är något fel på stocken, eller människan, utan för att den inte kommer att passa just där annars. Man måste vara beredd att yxa bort lite av sina egna kanter om man vill vara del av något större, helt enkelt. Det är ingen slump att många av våra individuella sporters idrottare gärna tillhör ett team, men sällan talar om något lagbygge. Man vill gärna bli utvald att vara med, men är inte lika förtjust i att slipas för att passa ihop med de andra.
