Armbrytningen internationellt är just nu inne i lite turbulens, där några olika fraktioner är i luven på varandra. Det är naturligtvis bekvämt att hävda att alla är lika goda kålsupare, men ofta är den hållningen ett bekvämt sätt att slippa ta ställning. Det är fullt möjligt att något som är fel beror på bara den ena parten, om man tänker efter så skulle det kännas måttligt roligt att först bli misshandlad och sedan få höra att man är lika god kålsupare. Är man engagerad i en sport så tycker jag nog att man kan ta på sig att själv efterforska och bedöma ett läge, istället för att försöka två sina händer.
Nu är scenariot med konflikter inget specifikt för armbrytning, i princip alla sporter tenderar att få hantera sådana här problem, både på lokal, nationell och internationell nivå, ju mindre sport det är, desto vanligare är konflikterna. I den mån strongman kan kallas för en sport så har det internationellt funnits en del hysteriskt märkliga ageranden de senaste 20 åren. Kanske beror det på att även små människor kan sträcka sina ambitioner till att kontrollera och styra mindre sporter, självkänslan räcker inte till att försöka hävda sig i något mer etablerat och välvuxet.
Konflikter i sig behöver inte vara destruktiva, det kan i sig vara uppfriskande att få stångas med något man själv tycker är helt verklighetsfrämmande. Det som blir riktigt destruktivt är däremot när man vill börja äga sina kontakter och vänner. Med äga menar jag då primärt emotionellt, där man söker ständig bekräftelse på samhörighet genom att bevaka att det inte förekommer samhörighet med någon annan. Just nu är jag på en oerhört påkostad proffstävling i armbrytning på Borneo, där 8 av de bästa armbrytarna i världen kommer att mötas. Det här tilldrar sig naturligtvis en hel del uppmärksamhet, eftersom det ser ut att kunna bli orimligt bra armbrytning, och folk har flugit hit från hela världen för att få se det på plats. Det sorgliga uppstår när en del av mina vänner känner att de aktivt måste undvika att synas på bild här, eftersom de då fruktar repressalier när de kommer hem. Vissa vänner får man nämligen inte just nu ha för det internationella förbundet.
Det är en mycket märklig och osund känslomässig miljö, oavsett vad i livet det gäller. Att ständigt bli förhörd om vem man druckit kaffe med eller pratat med är ingen grogrund för en sund relation, och om det sedan spårar ur till ultimatum så kan det vara dags att göra något åt det. Jag har onekligen en del ytterst märkliga vänner i livets alla skeden, men det skulle aldrig falla mig in att försöka dölja att de är mina vänner. Om någon av dem skulle börja tycka att det är fel att jag umgås med en annan grupp eller individ så kommer det troligare vara dem jag slutar att umgås med än de som de kritiserar. Världen är full av havererade äktenskap och relationer som gick åt skogen just för att den ena parten försökte äga sin partner och hindra dem från att träffa eller prata med andra. Det har aldrig lyckats, och kommer aldrig att lyckas. Längst inne så vill nämligen vi alla vara fria, både som idrottare och som människor.
