Eftersom jag sedan länge insett att jag prioriterar en massa saker framför regelbunden träning så kan det ibland gå mer än lovligt långt mellan att jag tar mig ner till Barbell. Sedan brukar det i och för sig gå skov, så det brukar kunna gå några gånger i ett svep när jag äntligen kommer dit. Det märkliga är att det inte är det minsta genant eller prestigefullt när jag kommer dit. Det är sig lite märkligt, för egentligen borde jag skämmas, både över att det var så länge sedan sist, och för den ytterst begränsade prestanda jag uppbådar, i relation till min storlek och ändå rätt gedigna träningserfarenhet. Med storlek menar jag helt enkelt att jag är tjock, och den bistra sanningen är alltså att jag är både tjock och klen. Jag både kan, vet, har möjlighet och allt annat och ändå är jag alltså som jag är.
Jag tycker alltså att jag borde skämmas, men det gör jag inte. Jag tycker helt enkelt det är för roligt att vara på Sweden Barbell Club för att någon känsla av skam ska få plats. Sedan koketterar jag för all del med mina ynkliga resultat, men det är mest på skoj. Jag skäms inte ens för att peka med hela handen när jag lurar med kollegor och vänner, för någon som inte är gymvan så har jag en del kunskap att dela med mig av. Det är inte ovanlig i olika föreningssammanhang att man är sur för att folk inte kommer, och därför skäller på dem som faktiskt har dykt upp på mötet, träningen eller vad det nu är. Begripligt, men väldigt kontraproduktivt. När folk väl är där så är ju inte skäll det som kommer att locka dem att komma fler gånger. Det är lätt att förstå när man tar exemplet från en grupp, men det är faktiskt detsamma i hur man förhåller sig till sig själv. Har man inte varit på gymmet eller träningen på länge så är inte skam och obehag man ska frammana hos sig själv när man väl är där.
Det gäller självfallet hur man bemöter andra som har varit borta från träningen också. ”Var har du varit” kan uttalas på väldigt olika sätt, och ofta kan det nog vara idé att inte säga det alls. Varken till sig själv eller andra. Välkomnandet från de som är på Barbell mer regelbundet är alltid positivt och trevligt. Det beror nog på att alla fokuserar på sin egen träning och inte lägger på minnet om just jag varit där på ett tag eller inte. Utan reflexmässigt hälsar trevligt när någon dyker upp i synfältet. Det är så det ska vara på ett gym. När man är där så handlar det inte om hur länge sedan sist, eller hur länge till nästa gång, eller vem mer som är där och hur ofta. När man är ombytt och på gymmet ska det inte finnas någon tidskurva, det ska bara finnas nu. Det är då både upplevelsen och resultatet blir som bäst.
