Inom i princip alla mindre idrotter pågår ständigt diskussionen om hur man ska göra just sin variant större eller populärare. Det är allt från sponsring till TV-sändningar till kommunalt stöd eller någon kändis som börjar med just den egna aparta träningsvarianten. Om det är väldigt resurskrävande idrotter så finns det möjligen en viss logik med att vilja växa, man kan slå ut kostnaden på fler, helt enkelt. Lite som när mindre kommuner trär underläppen över huvudet i sina försök att få fler att flytta dit. Kommer man under ett visst antal elever så går det inte längre att bära kostnaden, vi kan inte ha bara en unge i varje årskull. Då får de åka till den förhatliga grannkommunen, ett öde som tycks värre än döden på många ställen. Det går att ha en viss mängd ungar på samma lärarstab, och ju närmare det optimala antalet man kommer desto billigare blir det per capita. Inget konstigt i det, och just i sporter som kräver stora dyra anläggningar så kan samma logik tillämpas. Typ velodromcykling, rodel, backhoppning och liknande.
Armbrytning däremot, eller strongman? Det är ju inga jättestora overheadkostnader så att vi för den sakens skull behöver bli fler. Att resa och bo på hotell vid tävlingar kommer inte att bli billigare för att vi är fler, i alla fall inte mer än ytterst marginellt, volymfördelarna där brukar flygbolag och hotell ändå skapa i sina egna affärsmodeller. Alltså är det något annat, våra förutsättningar för själva utövandet av sporten blir ju inte bättre av att fler håller på. Man får fler att tävla mot, visst, och kanske är det tråden som leder fram till den egentliga sanningen.
När man borrar i varför vi vill ha fler att tävla mot så är det knappast att vi vill få stryk av fler. Det ligger nog närmare sanningen att vi vill ha fler att dela ut sagda stryk till. Det är väsentligt ballare att tillhöra de bästa i en sport som många håller på med, än en där det är du, din kusin och hans kompis som håller på. För mig skulle det ju vara outsägligt häftigt om armbrytning och strongman blev två av världens största sporter, tänk så ofantligt viktig jag skulle vara då! Istället för att vara igenkänd av 500 så skulle jag kunna vara igenkänd av 500 000, det skulle killa mycket skönare. Ni som tycker att jag är dryg redan nu, tänk hur det skulle bli i ett sådant scenario.
Tillhörighet och bekräftelse är nästan alltid de drivande faktorerna bakom vad vi håller på med, och det är inget fel i det. Det är när vi förstår och erkänner att vi själva mår bra av det som vi också förstår att det är viktigt för andra. När vi förstår att samma värde vi själva ser i det vi håller på med kan vi erbjuda andra. Att bli sedd, att få höra till, att bli bekräftad för att man kan något. Sådant förbättrar världen, inte armbrytning eller stenlyftning, även om det sitter långt inne att erkänna det.
