Jag har i mina texter antagit utmaningen att alltid hitta paralleller mellan träningsvärlden och livssyn i stort, vilket ibland har lett till en del krystade radioövergångar. Andra gånger faller det sig ganska naturligt, det finns ju generella principer som gäller det allra mesta. Den här sommaren har jag dock jäktat runt en hel del på kristna konferenser, i huvudsak för att mitt arbetes målgrupp finns på dem. Grundtanken bakom den typen av mötesplatser är i huvudsak någon form av inspiration och energikälla för resten av året då man får traggla på i vardagen. Det förekommer också en hel del föreläsningar med diverse klokskap i kunskapshöjande syfte, ömsom vatten och ömsom vin, skall väl tillstås. Man får själv välja vilket av de två som är det positiva.
Oavsett vilken hälso- och alkoholsyn man har så är alltså syftet att vid enstaka tillfälle under året tanka energi för långloppet däremellan. Alla gråa dagar i Knäckebrödhult där vardagen ska levas. Det är där det verkligen blir tvärtom från vår verklighet i styrkesport. Där är det alla gråa dagar på gymmet (det kan också ligga i Knäckebrödhult) som ska göra att det är någon vits med att ge sig iväg på tävling. I särskilt konstiga fall finns det de som tillbringar sin gråa vardag på gymmet med att förbereda för att åka på Fitnessfestivalen och bara gå omkring i linne utan att ens tävla i något. Eller, ja tävlar gör de ju, fast mer informellt, inuti sitt eget huvud.
Men det finns ett litet tankefel hos båda grupperna om man alltför kategoriskt delar in året i förberedande och utförande, oavsett vilket som är den kortare insatsen. Nyckeln till att fungera är inte att hitta en balans mellan närande och tärande tid, utan att förhålla sig till sin egen tillvaro något mer cirkulärt, för att använda ett modernt ord. Med det menar jag att jag tycker att varje del i princip ska vara självförsörjande i energi och utveckling. Tycker man inte att det grå vardagslivet med utförande i sig är uthärdligt, så hjälper det inte hur stor peak det än är när energipåfyllningen ska ske. Man måste hitta ett sätt att tanka under färd, så att säga. Likaledes om det är den grå vardagen som istället ska vara förberedande, där massan ska läggas på och formen ska slipas till den där gången på året när det ska mätas. Förberedandet kommer att stå dig upp i halsen, du måste få mäta, tävla, sätta nya pb:n under väg, annars kommer det inte att kännas meningsfullt. Du måste få stämma av den ökande kapaciteten för att vara tillfreds.
Österländsk livsåskådning talar ofta om en slags holistisk syn på livet, men det är i sig inte specifikt österländskt, utan bara allmänt rimligt och klokt. Allting i livet hänger ihop, och att dela ner det i fraktioner blir konstigt. Man ska leva så att varje dag kan stå på egna ben, utan att skjuta varken skuld eller överskott framför sig. Det är nämligen inte krångligare än att om varje dag balanserar, så gör också livet det.
