MAXstyrka

Jag befinner mig i detta nu i en liten svartmålad stuga belägrad i en av Norges alla vykortsvackra dalar. Att åka de dryga 70 milen hit har blivit en obligatorisk sommartradition sedan jag blev tillsammans med min norska flickvän Ingvild, en trevlig bieffekt av mitt partnersval om man så vill. Vanligtvis brukar tiden här spenderas med fjällpromenader, fisketurer, kanotpaddling och såklart umgänge med min familj, mina svärföräldrar, syskon och syskonbarn till frugan samt en och annan hitresande familjemedlem till mig.

Den här gången valde vi dock att vika av från de vanliga aktiviteterna mot något lite mindre mellanmjölk, nämligen att bestiga Nordeuropas högsta berg Galdhöpiggen. Galdhöpiggen är en bergstopp som ligger i Jotunheimen (“Jättarnas hem”) där flera av Nordens högsta berg trängs bredvid varandra. Galdhöpiggen är med sina 2469 meter drygt 2,3 kilometer högre än Danmarks högsta topp! Visst, jag hade kunnat jämföra det med Kebnekaise som bara är 363 meter lägre, men den jämförelsen hade nog inte skapat samma wow-känsla…

Jag hade på förhand förkovrat mig i diverse bloggar, resedagböcker och annat som beskrev bergsvandringen från de närliggande övernattningsstugorna i Spiterstulen, där man börjar bestigningen, till bergstoppen. Storslagna foton på mörka toppar som trängde igenom glaciärtäcken ackompanjerades av lugnande meningar som “lätt till medelsvår vandring” och “passande tur för barmfamiljer”. Det lät ju som en smidig promenix för en otränad 34-åring som undertecknad.

Jag vaknade tidigt på fredagen för att hinna svepa en frukost och sedan åka de 2,5 timmarna för att komma till Spiterstulen. Förutsättningarna var inte de allra bästa, men jag var ändå väldigt optimistisk inför bestigningen. Jag hade under natten fått en stor låsning i ryggen, förmodligen på grund av en allt för kort säng som hade tvingat min sargade kropp till oergonomiska sovställningar. “Äh, det släpper säkert när jag börjar vandra” tänkte jag optimistiskt. Jag hade självklart köpt ett par vandringskängor, såsom bloggarna hade rekommenderat, men inte hunnit gå in dem. “Äh, det fixar skavsårsplåster”, tänkte jag optimistiskt. Utöver vanliga krämpor och skavanker som hör till min respektabla ålder så har mitt vänstra knä strulat den senaste tiden, och min ankel innehållandes lösa benbitar har förhindrat löpträning i ett drygt halvår. “Äh, det handlar ju ändå bara om en promenix”, tänkte jag optimistiskt. Optimismen fullständigt bubblade i mig. Det här skulle bli en barnlek.

Problemet med att bestiga ett berg är att det är ett berg man ska bestiga. Galdhöpiggen må anses vara en relativt enkel bestigning, men de som hävdar det är allt som oftast vana bergsgetter, vältränade äventyrare med färgstarka vindjackor, sportiga solglasögon, kåsor i titan och lättviktstält. De räds inte att ge sig i kast med utmaningar som gemene man hade avfärdat som galenskaper. Jag faller inte riktigt in i den kategorin. Jag är en sådan som anser att det är en förolämpning mot ingenjörsyrket att inte ta hissen.

Så, hur gick det då? Jo, vi lyckades nå toppen och komma oss helskinnade tillbaka igen. Vägen upp var väldigt vacker, utsikten på toppen var fullständigt makalös och trippen som sådan var spektakulär, men fysiskt ganska jobbig. Jag rekommenderar verkligen Galdhöpiggen till alla som har någorlunda fungerade ben, även om du brukar välja hissen framför att ta trapporna. Om vi ska bestiga någon topp nästa år får det kanske bli Danmarks högsta “berg”. Jag har hört att den utsikten också ska vara något alldeles extra…