När jag för någon vecka sedan i samband med en arbetsresa delade rum med en kollega så aktualiserades återigen frågan om nödvändigheten för medelålders män att dela rum, och vilka nackdelar detta kan medföra. Eftersom det var i samband med Almedalsveckan så var nödvändigheten i det närmaste absolut, det är ytterst svårt att hitta boende i Visbytrakten för enskild person som inte borde falla under ockerlagen. Jag har egentligen inget bekymmer med att dela rum, annat än på ett lite indirekt sätt. Jag sover i princip alltid mycket gott, problemet är att jag gör detta på ett relativt märkbart sätt. Mitt enda besvär blir alltså genansen vid frukostbordet över att ha förstört min rumskamrats nattsömn. Eftersom jag i somligt är en finkänslig människa så är det inte obetydligt, och för att hantera det har jag en arsenal med ursäkter. Den främsta av dessa är den att predatorer längst upp i näringskedjan inte har något behov av att sova tyst, eftersom det inte ens när de sover har några reella hot mot sig. Skulle någon mindre varelse vara så dumma att de närmar sig den sovande toppredatorn så är det deras egen risk, inte den sovandes.
Det här har varit en hållning som har åtnjutit mycket respekt inom strongmankretsar, eftersom i princip alla strongman snarkar som sågverk. Ingen svårsåld teori där, alltså. Just snarkning är kanske det enda område där jag verkligen kan utmana de allra bästa, och det har en märkligt förbrödrande effekt. Om snarkning är ett tecken på att man är i toppen på näringskedjan så vill ju alla snarka. Problemet är dock att det faktiskt är ganska störande för alla andra, även om de inte kan göra något åt det. Det är här parallellen med djurvärlden brister, och en mänsklig syn på sina medmänniskor kommer in. Bara för att andra inte kan göra något åt att du stör så behöver du inte göra det. Du kan faktiskt bry dig om andra längre ner i kedjan också. Ibland är det lätt att bli lite hemmablind när man är alfahanne hemma på gymmet, och glömma bort att det faktiskt kan vara rätt störande för andra att du har brett ut din kubikmeterstora strongmanväska över gymmet. Dessutom på flera platser, eftersom du bara kör singlar på maxbelastning, och därför måste sitta och flåsa mellan lyften, utan att plocka ihop prylarna. Själv tycker jag inte att det är ett problem, eftersom det ger mig möjlighet att håna folk för utrustningsnivån som tycks nödvändig för att visa hur stark man är nuförtiden, och jag uppskattar allt sådant input till nästkommande speakeruppdrag.
Men nu är ju inte alla som jag, en del tycker att gymmets alfahannar är lite otäcka, och vågar inte be dem maka på sig. Att ingen har sagt något innebär inte nödvändigtvis att problemet inte finns, det kan vara att ingen riktigt törs också. Jag blir faktiskt sällan tillsagd om min snarkning, men vet om att jag stör känsliga individer, så jag brukar försöka undvika att utsätta dem för mig. De som är längre upp i näringskedjan kräver ingen finkänslighet, de tar tag i frågan ändå. För länge sedan anmodade jag en sådan vän att ta med sig öronproppar på en gemensam resa. Han svarade att det inte behövdes, för att han hade med en skyffel han tänkte slå ihjäl mig med om jag snarkade. Han fick somna först.
