Det finns något inneboende hos de flesta människor: en önskan att bli bäst på någonting. Kalla det drivkraft, målmedvetenhet, dröm eller vad du vill. Om man sysslar med någon idrott brukar målet sällan vara att delta, utan man har blicken högre än så. I arbetslivet vill man gärna vara bättre än sina kollegor så att man kan avancera, klättra till högre positioner inom företaget och bättra på semesterkassan. Om man spelar Monopol gör man allt för att motspelarna ska sitta där med billiga gator utan fastigheter medan man själv bunkrar upp hotell på Norrmalmstorg. Jag är självfallet inget undantag, utan har genom åren testat på många mer eller mindre obskyra saker i hopp om att hitta något man kan vara ”bättre än andra” på, för ju färre som sysslar med någonting desto mindre är konkurrensen och därmed blir också chansen större att just jag skulle kunna bli bäst inom det gebitet.
För många år sedan, vi snackar en sisådär 24 år sedan (ja, jag är så gammal), hade jag en påtaglig fascination för världsrekord av den typen som man kan hitta i Guinness rekordbok. ”Riktiga” världsrekord som vem som var världens längsta man (Robert Wadlow på 272 cm, för den som undrar) blandades med ”ickerekord” som flest klädnypor i ansiktet, världens största osthyvel och flest kullerbyttor på en timme. Inget ont om gigantiska osthyvlar och kullerbyttor, men där handlar det mer om att komma på något så ovanligt att ingen annan har gjort det innan, och på så vis vara den enda aspiranten på rekordet. 
Här hade ju till och med jag chans att skina, tänkte jag. Om jag bara kom på något som ingen annan hade kommit på tidigare, och utförde detta i samvaro med en av Guinness utsända kontrollanter, så hade jag också fått mitt namn inpräntat i rekordboken och fått ett diplom som hade kunnat pryda väggen i mitt lilla pojkrum. Problemet var att jag inte kom på något som jag kunde vara ensam om att göra. Allt verkade vara gjort. Jag fick därför sikta in mig på något befintligt rekord som verkade möjligt att slå.
Bland dessa ”ickerekord” hittade jag ett rekord som jag själv ansåg att jag hade chans att slå, nämligen tennisbollsjonglering. Tre tennisbollar skulle jongleras så länge som möjligt, och varje avklarad timme belönades med fem minuters paus där man kunde dricka något uppiggande, tömma blåsan och få några sekunders vila innan man skulle fortsätta jonglera. Världsrekordet låg på över tolv timmar, något som jag visste att jag aldrig skulle kunna fixa, men det svenska rekordet låg på betydligt mer beskedliga två timmar, en tid som inte alls kändes omöjlig att pulvrisera för en jonglerande tioåring som mig själv. Sagt och gjort hittade jag några blekta tennisbollar på tvättmaskinen i källaren och ställde mig i trädgården för att öva. För att inte bli långrandig kan jag avslöja att jag aldrig kom med i Guinness rekordbok. Rekordet visade sig vara jobbigare i verkligheten än på papperet, och min plan gick därmed i stöpet.
Många år senare införskaffade jag ett gäng grippers av märket Captain of Crush och nötte dessa i några månader. Till min förvåning var jag (tillsammans med en krallig värmlänning) bäst på att klämma ihop dessa när jag tog med dem till jobbet, trots min handstorlek som bäst kan jämföras med en skolflickas. När sedan fitnesscoachen Anders Lundgren arrangerade en grippertävling i stan övertalades jag av domaren att ställa upp. Det slutade med att jag vann tävlingen (delad förstaplats) trots 18 deltagare. Det ska sägas att det startfältet inte bestod av några Kalle Lane’s om man säger så, men väl SM-guldmedaljörer i bodybuilding. Min greppkarriär fick sedan ett abrupt slut när jag testade Rolling Thunder och insåg att jag inte hade något att hämta i greppgenren, heller.
Såhär har det sedan fortsatt. För några år sedan köpte jag en landsvägsracer med lättviktsram i kolfiber, fler växlar än man har fingrar och tår (om ens föräldrar inte är syskon) och snabbspännen till cykelskorna. Målet var att cykla Vätternrundan under 10 timmar. Jag testade cykeln tre gånger, med en punktering och ett ryggskott som följd. Den svindyra cykeln fick sedan agera dekoration i garaget. Efter det fixade jag klätterkort och började klättra på vägg, något som jag blev ganska vass på, men egna mått mätt. Det slutade efter några månader med en avdragen sena i fingret, krossade förhoppningar och insikten att jag inte har vad som krävs för att bli mer än duglig på det jag tar mig för.
Med åldern kommer sans, förnuft och ödmjukhet, och jag har sedan länge förstått att min hjärna och kropp inte alltid vill samma sak. Mitt senaste projekt har varit armbrytning, men mitt mål där har aldrig varit att bli bäst, för det vet jag är en omöjlighet. Målet har istället varit att bli lite bättre på det än gemene man så att jag kan bryta ner vuxna karlar som aldrig har tränat armbrytning. På det sättet kan jag kanske ändå nå den tillfredsställelsen som ett rekord i Guinness rekordbok hade gett mig som tioåring, fast utan klädnypor i ansiktet, utan att tillverka enorma köksredskap som inte går att använda och utan att göra kullerbyttor i en timme. Om min armbrytarambition visar sig vara för hög lär jag hitta något substitut där jag så småningom kan bli bättre än medelsvensson. Önskan att vara bäst försvinner nämligen inte med åren.
