Ibland händer det att artiklar, nyheter och reportage tvingas ner i någon form av limbo. Det kan ha sin grund i skrivkramp, tekniska strul eller att annat kommer i vägen. Reportaget av Sveriges Starkaste Kvinna 2018 blev tyvärr ett av dessa. Bättre sent än aldrig heter det ju, så därför kommer här reportaget om Sveriges Starkaste Kvinna 2018. Se det som en uppladdning inför årets batalj den 12 oktober.
Söndagen den 21 oktober vallfärdade mängder av träningsglada människor till Kistamässan för att smaska proteinbars, träffa diverse träningsprofiler och se på allehanda tävlingar. Tyngre, som mer eller mindre har tagit över fitness-Sverige, hade lockat tusentals människor som flockades inne på mässgolvet. Jag var där med min äldste son Gabriel för att bevittna styrkeuppvisningar av alla dess slag, och en av dessa var tävlingen Sveriges Starkaste Kvinna 2018.
För att man skulle få en finalplats i Sveriges Starkaste Man 2018 var man tvungen att ta sig igenom en enormt tuff kvalserie för att samla poäng på så vis bevisa att man var värdig att få kämpa mot de absolut starkaste i landet. För att få vara med i Sveriges Starkaste Kvinna 2018 räckte det med att skicka ett mail till arrangören (Sweden Barbell Club) och betala in en anmälningsavgift på 300 kr. Därmed skulle man kunna misstänka att deltagarna bestod av spinninginstruktörer med storhetsvansinne, välvaxade Instagramkändisar och PT:s med för få klienter. Lyckligtvis lyste dessa med sin frånvaro. Istället bestod startfältet bland annat av strongwomanatleter av absoluta världsklass. Jag träffade atleterna backstage där de värmde upp någon halvtimme innan tävlingen började. Det är något fascinerande med att se hur tjejer ledigt värmer upp med vikter som hos en annan framkallar ångest, desperation och olika nyanser av lila i ansiktet.
Den stora toppduellen bestod på förhand av fjolårsvinnaren i Sveriges Starkaste Kvinna, Martina Andersson, och silvermedaljören i samma tävling, Anna Harjapää. Martina har vunnit SSK i klassen -82 kg ett par år i rad nu, är regerande Europamästarinna och världens sjätte starkaste kvinna i samma viktklass, så nog hade hon favoritskapet på sina breda (modell XXXL) axlar. Anna har å andra sidan också vunnit både Sveriges Starkaste Kvinna och Europas Starkaste Kvinna tidigare, fast i den öppna klassen. Anna kom också sexa i Världens Starkaste Kvinna 2018, fast i den öppna klassen. Det var med andra ord upplagt för en riktig rysare. Utöver de två favoriterna stod 14 andra urstarka tjejer på startlistan, redo att offra blod svett och valkar. För att tävlingen inte skulle bli en utdragen historia valde arrangörerna att ha en cut efter tre grenar där de tio bästa fick köra de avslutande tre grenarna.
Pinch hold
Den första grenen var en pinch hold där man skulle hålla i en 20-kiloskaka (i järn) i nävarna så länge man orkade. Samtliga 16 atleter stod uppradade bredvid varandra och lyfte viktskivorna (mer eller mindre) samtidigt. Sedan följde en tids fingertortyr där atleterna en efter en tappade eller släppte ner sina viktskivor. Veronica Liljeroth hade starkast nypor och/eller hårdast pannben och höll ut längst. Emelie Leach kom tvåa och Mari Nordström blev trea.
Stocklyft
Den andra grenen bestod av stocklyft för reps. Atleterna kunde välja att lyfta på två olika stockar där den “lätta” vägde 55 kg och den tyngsta vägde 70 kg. En repetition med den tyngsta slog såklart oändligt antal repetitioner med den lättare stocken. Man fick lyfta så mycket man ville under 75 sekunder. Här var det några som gick in med en inställning att besegra storstocken, men efter att ha försökt utan framgång tvingades de ge sig och reppa loss på lillstocken under de resterande sekunderna. Den blott femtonåriga Cassandra Annergren är trots sin blygsamma ålder redan nu ett kraftpaket av rang, så den lilla stocken fick flyga fem gånger. Hälften av startfältet lyckades lyfta storstocken minst en gång, och de två som var i en klass för sig var de två förhandsfavoriterna Anna Harjapää och Martina Andersson. Anna fick sju reps, och Martina mäktade med hela tio reps på 70 kg! Efter grenen var hon dock inte helt nöjd då hon hade gjort elva reps på träning.
Carry medley
Den tredje grenen var ett medley där man först skulle springa 15 meter med två farmers-väskor på 85 kg/st, och sedan skulle man köra Duck Walk på 140 kg tillbaka. När det var Annas tur var hon väldigt taggad. Hon sprang iväg med väskorna, snabbare än någon annan, och ryckte tag i handtaget till Duck Walk. Jag vet inte om handtaget var dåligt ditsatt eller om rycket var för starkt (det sistnämnda hade inte förvånat mig), men handtaget flög hur som helst av. Arrangörerna frågade då Anna om hon ville köra om grenen själv efter att samtliga atleter hade gjort grenen. Hon accepterade erbjudandet, taggade till sig och ställde sig åter på startlinjen. Den här gången gick det om möjligt ännu snabbare med väskorna, och hon såg ut att gå mot en säker grenseger. Duck Walk-handtaget satt stabilt den här gången, men det gjorde inte Annas vrist. Efter ett par meter trampade hon snett, stukade foten och tvingades vinka hejdå till publiken. En tråkig sorti av Harjapää. Martina Andersson vann grenen, Emelie Leach kom tvåa och Bobby Sundberg kom trea.
Marklyftstege
Den fjärde grenen för dagen var en pargren i något så vackert som marklyft. Fyra stänger lastade med 140 kg, 160 kg, 180 kg och drömgränsen 200 kg skulle lyftas så fort som möjligt. Sweden Barbell Club som primärt är ett gym i Stockholm (och sekundärt en uppskattad tävlingsarrangör) har tydligen obegränsat med stänger och vikter. Många atleter gjorde bra ifrån sig, och tre atleter orkade lyfta samtliga vikter. Starkast och snabbast var föga förvånande Martina Andersson som lyfte samtliga stänger på 20 sekunder. Bobby Sundberg blev tvåa med dryga 37 sekunder, och Emelie Leach blev trea några tiondelar bakom Bobby.
Carry and Drag
Den näst sista grenen bestod av en carry and drag där man först skulle bära en öltunna på 80 kg 15 meter, och sedan dra en släde 15 meter. Här var Bobby Sundberg riktigt snabb, både med öltunnan och släden, och sprang i mål på strax under 35 sekunder. Det visade sig vara en tid som ingen kunde matcha. Näst bäst var Emelie Leach på drygt 42 sekunder, som här fick sin tredje andraplats för dagen. Trea kom Martina Andersson med 45 sekunder.
Atlasstenarna
Den avslutande grenen var såklart atlasstenarna. Här vägde de fem stenarna från 90 kg till 130 kg, och de skulle lastas upp på 130 cm. Att lyfta en atlassten på 130 efter fyra tunga stenar, efter fem tunga grenar, är något som få kvinnor i världen hade orkat med. I det här startfältet var det en som lyckades med den bedriften, nämligen Bobby Sundberg. Inför stenarna låg Bobby tvåa i totalen med 3,5 poäng upp till Martina Andersson. Martina fick därför inte komma sämre än sjua här för att kamma hem guldet. Nu var det så att ingen, förutom Bobby, hade lyckats få upp den näst tyngsta stenen heller, så Martina behövde “bara” lasta upp fyra stenar för att ta andraplatsen i grenen och guldet totalt. Så blev det också. Martina blixtrade upp de fyra stenarna på 27 sekunder vilket alltså räckte till att försvara sin titel i Sveriges Starkaste Kvinna. Solklar trea i totalen blev Emelie Leach.
Slutresultat:
1. Martina Andersson – 54 p
2. Bobby Sundberg – 51,5 p
3. Emelie Leach – 47,5 p
4. Veronica Liljeroth – 37 p
5. Madelene Englund – 27 p
6. Emelie Rapp – 25,5 p
7. Mari Nordström – 24 p
8. Malin Pettersson – 23 p
9. Marina Bergquist – 22,5 p
10. Sofia Sjunfors – 18 p
Tävlingen var riktigt bra, publiken var på hugget och speakern Linnea Enstedt var (som alltid) duktig på att höja publikvolymen inne i arenan. Sveriges strongwomanatleter har antagligen aldrig haft en så kompetent arena att visa upp sin sport på, och den 12 oktober 2019 kommer Sveriges Starkaste Kvinna återigen att hållas i Tyngres regi med Sweden Barebell Club bakom rodret. Det kan inte bli annat än succé.
