I populärdebatten så är numera skam ett rätt så etablerat begrepp, i den senaste cirkusen i relation till flyg, klimat och åsikter om skolvägrans påverkan på klimatet. Att skam är dåligt är rätt vedertaget, men jag vill slå ett slag för den positiva funktionen det ändå kan ha. Skam är ju i sig inget faktiskt, som kusinen skuld, utan bara något upplevt. Det finns med andra ord bara inne i vårt eget huvud, medan skuld kan vara något mycket reellt. Man kan vara skyldig en massa pengar utan att skämmas, men det påverkar inte skulden, den är där i alla fall. Skam däremot tycks uppstå när något ger folk en uppfattning om oss som vi inte riktigt tycker om att de har. Enkelt uttryckt så vill vi inte folk ska associera oss med vissa saker, och när någon ändå gör den kopplingen så skäms vi.
Det här är huvudorsaken bakom att jag nu och då med några års mellanrum tar tag i min övervikt och äter mindre. När jag som ägnar stor del åt min fritid åt styrka och allt runt styrkesport inte klarar av att bänka min egen kroppsvikt, så skäms jag. Det är inte något jag vill ska vara sant, och börjar det bli det så blir motivationen att göra något åt det mycket påtaglig.
Likaså när folk först och främst associerar mig med att vara en tjock farbror, och att det är något oomkullrunkeligt så skäms jag. Jag har i sig inget problem med att vara tjock, men tycker illa om när det blir en förhärskande bild av mig som kommer före allt annat. Jag skäms helt enkelt. Det blir här väldigt tydligt hur stor skillnad det är på skuld och skam.
Jag är inte skyldig någon att bänkpressa mer än min kroppsvikt, jag är inte heller skyldig någon att inte vara tjock. Allt finns alltså i mitt huvud. Vilket är väldigt bra, eftersom det är där beslut måste fattas om något av det ska förändras. Oviljan att associeras med något som vi tycker är dåligt är med andra ord en ganska så användbar egenskap. Problemet är således inte skammen i sig, utan vad det är vi tycker är dåligt, det är där problem kan börja uppstå. Man skäms bara över sådant man tycker är dåligt och som man tror att man ansvarar för. Mina egna skamgränser kan jag tycka är rätt rimligt satta, att bomma på egen kroppsvikt i bänk är inget vidare, och det är helt och hållet mitt ansvar. Om jag helt plötsligt börjar skämmas för helt orimliga saker så behöver jag fundera på varför. Varför skäms jag för att synas med vissa människor? Eller vad barn eller dementa äldre gör i min närhet? Innan du börjar att agera utifrån att du skäms så är det viktigt att du tänker till. Är det du skäms för något dåligt alls? Är det i så fall något som är ditt ansvar? I så fall kan du skämmas, eller vidta åtgärd för att slippa skämmas. Är det däremot varken dåligt eller ditt ansvar så är det nog snarast terapi som gäller, vare sig det gäller klimat eller bänkpress.