MAXstyrka

Allt inom kraftsport

sep
08

Ett tungt år.

Posted by Anna Harjapää 2 Comments

Ja, det får jag ju ändå säga att det senaste året varit, trots att jag vann Arnold Amateur Strongwoman World Championships 2019. Just nu känns det tyngre än någonsin. Och det kommer fortsätta vara tungt.

I maj 2018 låg jag inne med dubbelsidig lunginflammation. Då var jag inte tuff kan jag säga, så vek, matt och orkeslös har jag nog aldrig varit tidigare.
3 veckor senare tävlade jag för andra gången i Norge på Stone of strength World challenge. Att andas var fortfarande inget jag kunde göra ordentligt, men med inbjudan och tillfälle till semester på en otroligt vacker plats på Fefor Högfjällshotell i Vinstra, Norge, ville jag inte låta passera. Det gick trots allt ganska bra och jag slutade då 5;a av 8 tävlande.

Då inte Sveriges starkaste kvinna skulle vara kval till Arnolds, åkte jag i slutet av augusti till södra England för att kvala där. Jag vann och fick min plats till Arnold 2019.
Eftersom jag inte visste OM jag skulle vinna eller inte hade jag även anmält mig till Arnold Barcelona, som även där var för kvalplatser till Arnold amateur 2019, samt Arnold Pro 2019. Som en back-up.
Jag åkte till Barcelona i slutet av september trots att jag redan hade min plats, och slutade 4:a av 7 tävlande. Passade på att turista lite och vilken vacker stad det är, av det lilla som jag hann att se.

Och så kommer oktober och Sveriges starkaste kvinna. Jag var så laddad och taggad inför att få fajtas om titeln igen. Dagen innan tävling och resdagen upp till Stockholm, vaknar jag med ont i halsen. Ganska mycket faktiskt. Under timmarna i bilen växer det till att bli mer och mer, och jag känner att febern är på gång. Det resulterar i att jag bäddar ner mig på hotellet när vi väl kommer fram, och äter så mycket tabletter man får enligt föreskrivarna.
Tävlingen slutade ju som alla nu väl vet, att jag stukar foten kraftigt under duckwalken. Jag fick avbryta tävlingen och så snällt sitta vid sidan av och skrika istället.

Detta kändes otroligt tungt, och med världens starkaste inom snar framtid (7-9 december) var det snabbt på sjukgymnastik och rehab. Det var inget brutet enligt röntgen som gjordes dagen efter, så det var bara fullt ös som gällde. Det var länge ovisst om jag skulle åka eller inte men bestämde mig ganska sent att jag åker.
En vecka innan jag ska åka, var min man på ett rutinbesök på sjukhuset som till slut resulterade i en akut operation där de öppnade hela buken på honom.
Han blev inneliggande på sjukhuset och nu stod jag i ännu ett dilemma. Skulle jag lämna honom där? Och våra tre barn själva hemma utan hjälp med skjuts till affär/buss/skola?
Efter mycket velande fram och tillbaka så bestämde jag mig för att åka. Barnen kan faktiskt handla efter skolan innan skolbussen gick hem, och de kan faktiskt gå ett par kilometer från bussen.

Jag åkte till USA. Kom 6:a i världens starkaste kvinna, med trasig fot, med en man på sjukhus och barn ensamma hemma som knappt märkt att jag var borta. En vecka efter att jag åkte kom jag hem igen, och då hade min man bara dagen innan blivit utskriven från sjukhuset. Så nog var det ett okej beslut av mig att åka ändå. Han var ju ändå på rätt ställe med rätt hjälp.

I januari tröttnade jag på att foten inte blev bra, och gick tillbaka till sjukgymnasten (Som jag tidigare slutat gå till då hon inte tittade på foten utan bara frågade hur rehab övningarna gick) och sa att det är något som inte är rätt. Hon skickade vidare mig till vårdcentralen som skrev en remiss till ortopeden.

Första helgen i mars var det dags för att hälsa på Arnold igen. Grymt taggad var jag och när vi träffades upp för regelgenomgång och träffade de andra atleterna var det flera som frågade om foten och jag sa som det var, den är skit. (Antagligen tändes det hoppets glimtar hos dem 😉 )
Jag fick foten hårt tejpad av en idrottsläkare och sedan hade jag även mitt fotledsstöd som jag haft efter att skadan uppstod. Inte för att foten någonsin varit instabil efter att jag trampade snett men för att ändå stärka upp utifall att.
Jag vann de två grenarna som gjordes på dag 1 och sedan vann jag första grenen dag två och kom delad trea i fjärde och sista grenen, det gjorde att jag vann kvalet. Mitt mål för tävlingen var just att kvala till finalen och få vara uppe på stora scenen. Hur det gick där spelade inte så stor roll. Men med den stora ledningen jag hade så insåg jag att det var ju faktiskt möjligt att vinna allt, och det gjorde jag!! Vilken otrolig känsla det var och är!

Det är fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt vunnit Arnold Amateur Strongwoman i tungvikten, att jag fått mitt proffskort och att jag är dirketkvalad till Arnold Pro Strongwoman 2020, framförallt med tanke på hur min fot har fortsatt att bråkat med mig.

Innan sommaren hann jag med tid hos ortoped, magnetröntgen och tid hos ny ortoped som säger att jag har en fraktur på språngbenet, samt på skenbenet, och att jag har lite broskskador.
Operation bokas och återigen en väntan. Jag hade trott att sista besöket hos ortopeden var operation, men så var det ju inte, utan nu skulle ortopeden stänga under sommaren och inte öppna förrän v 34-35.
V 34 hade jag Stones of Strength på Fefor igen så jag hade ju hoppats på op innan sommaren eller gärna efter sommaren. De satte upp mig på en “kort-varsel-lista” så att jag skulle kunna komma in fort när det väl var dags.
Fredag v 33 fick jag reda på att tisdag v 34 blir det operation.

Operationen gick bra, men det var mycket värre än vad magnetröntgen visat.  Det var broskskador av grad 4, vilket är den värsta där brosket är helt borta och ben gnager mot ben. De tog bort inflammerade ledhinnor, och de skalade bort osteofyter (pålagringar av ben) som varit det mekaniska stoppet jag känt i foten. De gjorde även mikrofrakturering som betyder att de gjorde små hål i skelettet för att påskynda läkningen. Läkaren lät rent ut sagt förskräckt när hon kom och pratade med mig och sade att det såg för jävligt ut i leden.

Det känns bra att det är gjort men jag känner mig så fruktansvärt långt efter. Aldrig har väl OK och sandsäck sett så lockande ut som nu när jag verkligen inte kunnat. (Vissa dagar innan operation så HAR det funkat, andra funkade det inte)
Jag vill inget hellre än att vända och pressa tunga Apollon och köra marklyft och stock och säck och farmers och húsafell och frame och, och, och….

På tisdag har det gått tre veckor sedan operation, tre veckor där jag inte fått lägga vikt på foten. Då får jag hiva kryckorna åt fanders, och börja gå igen.  Sedan ska det succesivt börjas tränas och läggas vikt på.
Om jag inte har ont så har jag ju anpassat mig ganska bra till stel robotgång samt hitte-på-böj på benen när jag pressar, så jag siktar givetvis på att kunna vara med på Världens starkaste kvinna för fjärde gången den 1-3 November på Daytona Beach i Florida. Beroende på hur det känns i foten när jag får lägga vikt på samt vad sjukgymnasten säger så kanske kanske jag kan vara med på Sveriges starkaste med! Vill ju verkligen inte missa det!

Ja, det har varit ett tungt år (jag har dessutom bytt jobb mitt upp i alltihopa för att jag inte mådde bra på mitt tidigare) Men jag har också haft det bra. Jag har varit i Norge på Fefor och tittat på när Donna Moore tog nytt världsrekord i atlassten på 161,5kg, när Sandra Bradley tog en 160kg húsafellsten på en promenad på 9 meter, vilket var världsrekord tills Liefia Ingalls också plockade upp den och gick strax över 11m.
Skulle ju varit med och tävlat, men operationen satte ju stopp för det. Men, dagen efter operation satt vi 7½ timmar i bilen för att åka dit och semestra och titta på fantastiska prestationer och umgås och äta god mat.

Nu är det bara uppåt och framåt som gäller, det kan liksom bara bli bättre! 

Share

2 Responses so far.

  1. MAXstyrka skriver:

    Krya på dig champ! Du kommer komma tillbaka starkare än någonsin! Visa foten vem som är starkast!

Leave a Reply to MAXstyrka


*


Translate