I massor av kulturer runt om i världen finns sådant som inte får nämnas, av en mängd olika föreställningar och orsaker. Inom judendomen talar man om Guds namn som inte får missbrukas, vilket sedan övertolkas till att namnet inte alls får användas. På många andra håll är det kanske motsatsen, man är rädd för något, och därför får det inte nämnas, eftersom man då är rädd att frammana det på något sätt. Det har plockats upp i vår populärkultur i Harry Potter, där just Voldemort är så otäck att han inte får nämnas. Vare sig det är i övertolkade skrifter i någon av de stora religionerna, eller som hemmavävd mytologi i underhållningsbranschen, så är det ändå något vi ofta fnyser åt, och tycker är väldigt underhållande. Ända tills vi börjar och analysera vårt eget beteende, och upptäcker att vi gör precis likadant.
Det är visserligen inte varken Gud eller onda trollkarlar vi inte vågar prata om, däremot så är det just det. Den enda orsaken till att det finns sådant vi inte talar om är att vi inte vågar. Vi är rädda, och inte vet vart det tar vägen, eller hur vi ska hantera frågan. Olösta konflikter som kanske blossar upp igen, sådant som vi inte har svaret på, sådant som vi inte förstår, eller helt enkelt sådant som vi inte vill ska vara sant. Vi vet helt enkelt inte vart det tar vägen om vi börjar prata om det, och vet vi inte vart det tar vägen så är det skrämmande. I våra kretsar är det väldigt vanligt att man inte alls pratar om doping och annat drogmissbruk, för man vet inte vart det tar vägen, eller hur det ska hanteras. Jag pratar inte om löjligt ihopklumpad propaganda där man klumpar ihop knark med proteinpulver och försäkrar att man är emot allt, utan riktiga samtal om hur vi hanterar att människor är båda svaga och starka samtidigt, att de är både förebilder och missbrukare samtidigt.
Tycker ni det är svårt här så kan det hjälpa att flytta tanken till rockmusiker och artister. Där har vi lärt oss att skilja på sak och person, och kan älska en artist och dennes musik utan att säga att det är ok att de knarkar ihjäl sig. Det borde gå att göra även inom vår värld, och eftersom många av oss har intressen i både reglerade sporter som välkomnar antidopingjourens representanter den gångna helgen, och de andra tävlingsformer som inte erkänner RF:s tillsynsansvar så kommer frågan allt närmre. I den religiösa världen innebar kristendomens ankomst att människan kunde sluta vara rädd för Gud, och därför nu utan oro talar om och använder namnet. I Harry Potter-serien så förändras den onämnbara till ett namn, som sedan börjar uttalas och därmed får en form som kan bekämpas och besegras. Men så länge man är rädd så pratar man inte om det, och då kan det inte besegras.
