Ibland så sprids den märkliga och felaktiga illusionen att folk som är tystlåtna av sig ofta har något bättre att säga när de väl får ur sig något. Det är i sig en absurd tanke, och lite kränkande för mer pratsamma typer som jag själv. Visserligen så är det säkerligen så att det är något väldigt angeläget för dem när de väl tar bladet från munnen, men det är inte alls samma sak som att det blir bra sagt. Det är nämligen med talande som med allt annat i livet. Förutsättningen för att göra något bra är att man har gjort det många gånger, varav de flesta är dåliga.
Jag har skrivit över 300 krönikor på Maxstyrka, och det vore mig fjärran att påstå att de är bra allihop. Några är däremot lysande, men de är det för att jag har envisats med att skriva varje fredag i över 6 år, alldeles oavsett om jag har tyckt att det har blivit bra eller inte. Det finns gånger när jag med mikrofon i hand i en särskild given miljö är bättre än någon annan i världen, men det beror på att jag levererar en hel del mediokra insatser också. Jag är just nu inne i ett träningsskov, och någon gång ibland så får jag till ett pass som jag är riktigt nöjd med, och som kanske också innehåller någon form av personbästa. Det är i och för sig inte speciellt ofta, det är betydligt vanligare att passen blir sådana att jag ursäktar dem både för mig själv och för andra. Just nu är den förhärskande ursäkten att jag äter mindre för att jag vill bli mindre tjock, och därför inte orkar så mycket.
Förutsättningen för att göra någonting riktigt bra är med andra ord att man också gör det dåligt många gånger. Det är för att den springande punkten här är att göra något många gånger. Tränar du en gång i halvåret så kommer det passet inte att bli speciellt bra, även om det verkar överjordiskt bra i jämförelse med det du gör annars. Precis som det verkar väldigt bra när tystlåtna typer äntligen får ur sig något, därför att de äntligen kommunicerar något med sin omgivning. Att det objektivt skulle vara speciellt bra sagt är osannolikt, det är mer att det är oväntat som gör att vi reagerar. Det är en märklig och orealistisk förväntan vi har på oss själva att vi skulle kunna göra någonting särskilt bra, inte bara trots att vi gör det sällan, utan därför att vi gör det sällan. Så är det verkligen inte. Det är det vi gör ofta som blir bra, inte tvärtom. Det gäller både skrivande, talande, lyftande eller vad du nu ägnar dig åt. Självfallet så finns det undantag som bekräftar regeln. Pizza och sex är bra även när det är dåligt, allt annat måste göras många gånger för att bli bra.
