I den tidning där jag har mitt dagliga värv på så uppmärksammades härförleden den påstått bortglömda kyrkogården i anslutning till det gamla mentalsjukhuset i utkanten på Västervik. Det är sällan varken min eller andra tidningar med rikstäckning skriver om min hemkommun, så bara det räckte i och för sig för att jag skulle uppmärksamma artikeln i flödet mer än annars. Men det var något mer som skar till i mig i den här frågan än att Västervik nämndes.
Nyheten som orsakade att artikeln dök upp var att pastoratet efter många turer nu tagit sig an skötseln för området efter många omvägar genom åren. Innebörden i detta är dels praktisk, någon kommer att ha skötsel och tillsynsansvar, vilket självfallet är bra. Jag tror däremot inte det är omsorgen om skötseln som triggar några känslor i mig, den reaktionen får jag i alla fall inte om min egen trädgård, som torde vara mig mer närstående när det gäller praktiska behov. Nej, jag tror att det är att falskheten i påståendet ”bortglömd” äntligen håller på att gå mot sitt avslöjande.
Varken Västervik eller någon annan del av vårt samhälle har glömt bort förvaringsställena, begravningsplatserna eller de omärkta gravarna efter de vi inte vetat hur vi skulle hantera. Det tros ligga mer än 500 personer begravda på Sankta, som man säger i bygden, och även om det inte begravts någon där sedan -67 så lovar jag att det inte är bortglömt. Det är 500 människor som inte ligger på de vanliga kyrkogårdarna, i familjegravarna eller finns representerade på samhällets officiella minnesplatser.
De tomma raderna i familjelängderna kan inte glömmas, för de gör ont. Men de kan gömmas, de kan tigas om, och de kan begravas omärkt utanför staden. Mörkret i detta ligger inte i den slutgiltiga viloplatsen, utan att den bara är beviset och kvittot på vårt samhälles oförmåga att hantera dem som gått sönder. De var med andra ord undangömda redan innan de dog. Gömda men inte glömda. Kanske är det därför som min känslomässiga reaktion blev så påtaglig över det till synes odramatiska beskedet att pastoratet med sin rutin och driftskapacitet ska ansvara för ytterligare en kyrkogård. Det handlar inte om de 500 sedan länge begravda ute på Norra heller. De bryr sig inte längre, om de någonsin gjort det.
Det handlar om att vi inte längre tycks vilja gömma undan det som är svårt som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera, och ser de där 500 som fullvärdiga samhällsmedborgare vars liv och bortgång respekteras på samma sätt som de som blev kvar ute vid sockenkyrkorna. Kanske betyder det också att vi är beredda att ta oss an de som inte gått ur tiden, men som vi inte vet hur vi ska hantera. Trots att det är svårt, trots att de förändrats till oigenkännlighet av missbruk eller sjukdom. Trots att de är trasiga. Låt oss hoppas att det faktum att vi nu vågar se de som dött undanskymt också betyder att vi vågar se dem som lever undanskymt.
