Det finns inget belägg för att Martin Luther verkligen sa ”Här står jag, och kan inte annat”, däremot så blev det ett vedertaget uttryck i hela den protestantiska rörelsen. Det är alltså de som invände mot konstiga mössor, att präster bara talade ett språk ingen förstod, att man med pengar kunde köpa sig fri från konsekvenser av sina handlingar, att påven inte kan ha fel och annat märkligt i katolicismen. Däremot så är det rätt tydligt i Luthers agerande att det verkligen var hans sinnesstämning. När han pressades för att ta tillbaka sådant han skrivit och uttryckt om allt det felaktiga i den katolska kyrkan så landade han i att omständigheterna och verkligheten var sådana att han för sitt samvetes skull inte hade något val.
Oavsett frågan så kräver naturligtvis den hållningen att man har ett samvete. Utan ett sådant så kan man alltid ändra sig för att göra det mest praktiska. Har man ingen egen kompass om vad som är rätt och fel så kan man gå åt vilket håll som helst. Påtagligt ofta blir det då utför, eftersom det är lättast.
Jag har ett antal gånger under det gångna året ställt mig själv frågan om vi gjort rätt i bildandet av ett nytt världsförbund inom armbrytningen. Det får onekligen konsekvenser, och även om nästa veckas VM ser ut att bli en lysande succé givet förutsättningarna, så hade det naturligtvis varit bättre om vi inte behövt börja om. Kunde vi ha gjort på ett annat sätt?
Det finns hundratals exempel på helt oacceptabla förfaranden i den gamla korrupta organisationen, allt ifrån löner utbetalda till sig själva, ignorerande av tidigare demokratiska beslut, icke valda företrädare som har rösträtt i styrelsen, folk som enligt reglerna har rösträtt som utestängs från beslut med mera, med mera. Allt detta hade jag nog kunnat övertala mig själv om att vi skulle försöka förändra internt, vattendroppen som urholkar stenen och så vidare. Men där mitt samvete drog gränsen var när några faktiska armbrytare och funktionärer som inte gjort något annat fel än att vara på en tävling presidenten ogillade, stängdes av på livstid från att delta i sporten de älskar och vill utöva.
Inte en varning, inte 3 månader, eller ens två år av disciplinskäl. Livstid. Du får aldrig mer vara med och bryta arm, punkt slut. Inte för dopingförseelse, osportsligt uppträdande, obetalda skulder till klubbar eller förbund. Bara det att du bröt arm på fel ställe. Där gick min gräns. Jag kan inte se en ung armbrytare i ögonen och säga att jag tyvärr måste acceptera att han inte får vara med, någonsin, och att jag inte tänker göra något åt det. Det gällde egentligen rätt många, men för mig hade det faktiskt räckt med en.
Nästa vecka kommer jag att leda ett VM som ordförande för en organisation som på 5 månader har gått från grundande till över 20 medlemsnationer, deltagare från över 30 nationer och uppemot 500 deltagare. Det har kostat en del. Inte pengar, undantaget de semesterdagar jag har lagt på arbetet, men relationer, känslor, energi och arbetsbelastning.
I mitt huvud inte för att jag har valt det, utan för att jag inte kunde göra annat.
