Det finns mycket att säga om det gångna världsmästerskapet i armbrytning, vilket jag har varit minst sagt involverad i. Ur svenskt perspektiv så finns det oerhört många glädjeämnen, inte minst att vi är mästerskapets näst största lag efter värdnationen Polen, utan också att vi vinner lagtävlingen på seniorsidan, med flera VM-guld på både dam- och herrsidan.
Det finns dock en stor markant skillnad mellan det svenska laget och de stora lag som fortfarande är gisslan i det gamla korrupta förbundet. I Sverige betalar alla sina egna kostnader, och har därför eget beslutsmandat om vad man vill göra. Det här är det snudd på svårt att få andra nationer att tro på. Bilden av Sverige som stort och rikt gör att de är övertygade om att allt betalas åt alla. Så är det inte, utan alltså motsatsen. 85 tävlande har betalat egen resa, hotell, landslagskläder, startavgift, mat och vad mer för kostnader de nu lyckats ådra sig. Förbundet har visserligen en landslagsförsäkring, men även den är betald via deras egna medlemsavgifter.
I år är ett rekordår, men mönstret har hållit i sig i många år. Att man själv står för fiolerna minskar inte engagemanget, det ökar det. Det är naturligtvis logiskt. För om man själv måste betala så har man själv också beslutsmandat. Tycker man inte det verkar bra så deltar man inte, och slipper också betala. Enkelt och direkt. Att behöva engagera sig kostnads- och arbetsmässigt ger också ett engagemang känslomässigt.
På min arbetsplats har jag genomdrivit en julklappslek där alla anställda åläggs att i hemlighet välja och köpa julklapp åt en arbetskamrat. Företagets egna julklappspengar ges istället bort till betydligt mer behövande, även om vi alla får vara med och bestämma mottagare där också. Man kan nog säga att tidigare års julklappar till betydligt större värde än de hundra kronor vi satt som maxgräns har resulterat i betydligt mindre engagemang och surr runt företagets julfirande. Det har tisslats och tasslats, och undantaget något sjukdomsfall så deltar alla med liv och lust. Något säkerhetsnät har heller inte upprättats, om någon inte skaffar julklapp till sin tilldelade så får den personen heller ingen. Kostnad och ansvar fördelat på alla deltagande, alltså.
När man försöker få fart på något så är det väldigt frestande att gå i motsatt riktning. Man erbjuder sig att göra mer åt de deltagande, betala åt dem, försöka få fram andra som betalar åt dem, planerar åt dem, lägger upp träningsscheman åt dem. Det här är nästan undantagslöst en nedåtgående spiral. Ju mindre folk måste göra och bekosta själva, ju mindre engagerade blir de. Vill du att folk ska vara engagerade så måste de också få ansvaret. Gör ni inget så blir det inget. Betalar ni inget så blir det inget. Självfallet finns det en risk då att något som bara du tycker är viktigt dör ut. Men om fler tycker att det är viktigt så blir det väldigt bra, precis som med julklappsleken eller det svenska landslaget i armbrytning.