I livsåskådning så blir ofta frågan om kärlek väldigt generell. Alla är överens om att kärlek i sig är en bra grej, i all sina former. Vad som är kärlek däremot gränsar till det jobbigt konkreta. Det är också där osämjan uppstår inom såväl religion som allmän livsåskådning. Det finns amerikaner som tycker att det är ett konkret uttryck för kärlek att ha en .44 magnum under kudden, eftersom jag då har möjlighet att skjuta den som utgör ett hot mot dem jag älskar. Likaledes finns det de som tycker att det är ett uttryck för kärlek att ge någon man älskar allt de pekar på, vilket i fallet med barn finns mer än ett exempel på att det inte blivit riktigt bra. Teologimuppar kan hålla oändligt långa utläggningar om de olika grekiska orden för kärlek, vilket inte alltid är lika spännande som de tycker, även om det finns viktiga distinktioner. Tro det eller ej, det finns grekisk biblisk terminologi för friend zone. Oavsett vilket av de grekiska orden man håller på med så är nog en rimlig grundförutsättning för kärlek att den har någon form av praktiskt konsekvens. På något sätt måste tillvaron bli bättre för den man säger sig älska om man ska kunna ta påståendet på allvar.
Det gäller naturligtvis även så banala saker som om man säger sig älska sin sport, klubb eller träning överlag. Är det något som egentligen aldrig prioriteras eller får loss något så tycker jag nog att man på ganska goda grunder kan ifrågasätta påståendet. Nu är man naturligtvis inte tvungen att älska en sport för att hålla på med den, det är bara påståendet jag talar om. Likaledes är det väldigt svårt att tro att kärlek verkligen är det till en annan person om den ständigt är villkorad. En kärlek som förutsätter att föremålet aldrig gör något fel är inte alls kärlek, det är antingen hjältedyrkan eller manipulation. Manipulation är aldrig bra, men den som görs under förevändningen kärlek är nog särskilt äcklig. Om vi för ett ögonblick ska återvända till de olika varianterna i grekiskan och förtydligar att det faktiskt är sådan som kan gälla klubb- och idrottskompisar, och inte bara nån man ligger med så kommer vi längre i tanken. Då blir den bibliska beskrivningen relevant.
Kärleken är tålig och mild.
Kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst.
Den beter sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tänker inte på det onda.
Den gläder sig inte över orätten
men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.
Om du struntar i tanken på livspartner och istället tillämpar det här på allt annat du säger dig älska så kan det bli en ganska jobbig självrannsakan. Ingen av oss är perfekt, och vi drivs av mycket som sällan är så vackert som kärlek. Men om du säger att kärlek är ditt motiv, ja då ska det funka att sätta in ditt namn istället för kärleken i den här texten och få det att låta trovärdigt. Det är inte så vanligt som man hade önskat.
