Jag har precis kommit tillbaka från en veckolång resa till Sydafrika, där jag är född, och i samma del av världen där jag är uppvuxen. Den som är lite påläst om Sydafrika vet att historien och landet inte handlar om vita och svarta, utan många olika etniska grupper, i en smältdegel av kulturer. Det är i all fall dit det är på väg, för historiens apartheid visar att just sammansmältningen är något man stretat emot. Vid ett besök 25 år efter det första demokratiska valet var jag av naturliga skäl väldigt spänd på att se utvecklingen. Inte minst eftersom det armbrytarsammanhang jag skulle besöka domineras helt av den holländskättade vita folkgruppen.
Det jag fann var i mitt tycke fascinerande. Inte hat eller motvilja mot andra folkgrupper, det finns visserligen mycket som vittnar om att hatet finns kvar i landet på olika sätt, men lika mycket att det pressats tillbaka. Däremot i praktiken en isolering. Det som dessutom blev tydligt var min egen känslomässiga beredskap att falla in i isoleringen. För det är trevliga människor, det är språk, kulturyttringar, mat och miljöer som slår an en ton i mig, och som jag trivs fantastiskt bra med. Det är bekvämt och trevligt, helt enkelt. Men under en veckas vistelse träffade jag ingen utanför den folkgruppen som inte arbetade på något sätt, och jag reflekterade inte över det förrän på planet hem. Det kändes helt enkelt naturligt när jag var i det, men innebär att armbrytningen i Sydafrika rör sig i ett universum av mindre än 5 miljoner, när befolkningen är på 55 miljoner. Detta inte av motvilja, hat, eller någon form av medveten handling, bara genom att låta det vara så.
Väl hemma i Sverige springer jag på en nästan helt parallell företeelse. Pingströrelsen har den här veckan sin årliga pastorssamling, och ett par unga pastorer som noterat mig i styrkesammanhang hörde av sig och ville ses och träna. Vilket vi också gjorde på Sweden Barbell Club, och jag fick finna mig i att bli helt frånåkt. Det kan vi dra en barmhärtighetens slöja över, och istället fokusera på den för oss alla tre ganska ovana crossovern mellan två olika kulturvärldar. Vi finns alla tre i bägge sfärerna, men blir märkbart överraskade när de överlappar. Även i den verkliga fysiska världen har vi alltså accepterat filterbubblan som norm. Vilket känns tryggt och bra, men som alltid leder till begränsning och inavel. Isolering kräver nämligen inga aktiva val, det händer av sig själv när man träffar samma människor och gör samma sak igår som idag. Det är alltid lättare och skönare.
Det blir en form av kulturapartheid. Den vita regimen i Sydafrika påstod nämligen alltid att det inte var diskriminering, bara segregering. Vilket naturligtvis inte var sant, och var orsaken till att det behövdes ovärdig lagstiftning för att uppehålla systemet där vita var privilegierade. För segregering krävs ingen lagstiftning, det löser vi så bra själva. Både i Sydafrika, på gym och i pingstkyrkor. Det är bara att fortsätta att träffa samma människor i morgon som vi gjorde igår.
