Det är naturligtvis en väldig förmån att få följa utvecklingen under mer än 20 år i de sporter som jag älskar. Inte bara som betraktare utan faktiskt inifrån, i rum där saker bestäms, samtal där nästa steg utformas, och experiment som formar utvecklingen. Jag kallar det sporter på ett löst och generöst sätt, eftersom jag tycker att det finns en oerhörd skillnad mellan armbrytning och strongman som vi i dag känner dem. När jag nu försöker förklara vad jag menar så vill jag ändå att ni håller i huvudet att det inte läggs någon värdering i detta från min sida. Jag älskar båda företeelserna, både för det de har gemensamt och för det som skiljer dem åt. Skillnaden är att den ena är en stig, och det andra en väg.
Strongman är i alla avseende i min metafor en stig. I somligt börjar den bli ganska upptrampad, eller söndertrampad, och i de bästa fallen så tar då stigen en ny väg bredvid sumphålet. I sämsta fall så hamnar man i ett gyttjehål och fastnar. Poängen är att ingen har planerat var som är bäst att gå, tagit hänsyn till hur många som kommer att gå, eller vart de egentligen vill komma. Det är bara tillräckligt många som har gått åt samma håll för att det ska ha blivit upptrampat och synligt för andra som vill gå likadant. Det kan vara påtagligt likt en väg, med den skillnaden att den inte har konstruerats för att klara en ökad belastning, och kanske egentligen inte leder den bästa vägen framåt, utan bara var där det var enklast att gå.
Armbrytning, liksom många andra sporter, är numera en konstruerad väg. I ärlighetens namn inte särskild stor, det är inte någon E4 på det sättet som till exempel fotboll är, men icke desto mindre förberedd för sin trafik, och om man ska dra metaforen ett steg längre, en del av det svenska vägnätet i form av Riksidrottsförbund och gemensamma trafikregler. Underlaget i form av regelverk, infrastruktur och organisation för hur man tävlar och tränar är på plats, det pekar i en riktning som är åt det håll folk vill förflytta sig, och det finns en och annan trafikpolis som håller ordning på att folk inte skadar sig själva eller andra.
Jag har alltid tyckt att tjusningen med de styrketävlingar vi kallar strongman är just att det inte är en väg. Det är en skog, ta dig igenom den bäst du vill så ser vi vem som kommer ut först på andra sidan. Att någon stor hanne har trampat upp en stig som du kan springa en bit behöver inte förändra det, för om du vill så kan du ta till höger vid enbusken istället. Min relation till den tävlingsform vi kallar strongman idag är som en reporter från lokalradion som försöker kommentera orientering. Jag står i skogen och skriker upphetsat när någon plumsar i lerhålen. Jag vet inte om jag skulle tycka att det var lika kul med orientering på en väg. Jag tycker det är ganska fränt som det är, och det är mer arbete än man tror att bygga väg.
