När jag var yngre och ännu mer arrogant än jag är nu så brukade jag avfärda de som åberopade många års erfarenhet som argument. Jag är visserligen uppvuxen i kulturmiljöer där man respekterar äldre, men enbart många år har jag aldrig kunnat erkänna som argument för att någon skulle ha mer rätt än den som har färre år bakom sig. Jag brukade säga att man inte har 30 års erfarenhet bara för att man har levt samma år 30 gånger. Nuförtiden försöker jag vara lite mer nyanserad i min attityd, och har framför allt stor respekt för de som idogt har hållit fast vid något över lång tid, men det innebär inte att jag helt har släppt tanken från yngre dagar.
Den gångna veckan har jag arbetat hemifrån, och har tillbringat veckan inom 1,2 kilometers radie. Det vet jag eftersom jag slog på Runkeeper i mobilen när jag skulle upp till utegymmet vid Årstaviken som jag har varit och bedrivit någon form av träning vid i brist på annat. Jag är osäker på om jag någonsin tidigare i livet har tillbringat så lång tid på så liten yta förut, det skulle möjligen vara när jag som tonåring låg sjuk i malaria i Botswana, annars tror jag inte att det har hänt.
Eftersom alternativen inte är speciellt många så har det blivit så att varje dag se ut lite som den förra. Jag har möjligen lagat något annat till lunch, gått till affären som med god marginal ligger inom de där 1,2 kilometrarna, och de gånger jag har varit uppe vid utegymmet har jag gjort olika saker. Lyckligtvis ligger det ett par lämpliga lyftstenar där, annars hade besöken där kunnat kvitta, ur träningssynpunkt.
Helt plötsligt har dock en vecka gått, och såvitt jag kan bedöma så kunde det lika gärna ha varit samma dag flera gånger. Variationerna är för små för att spela roll, och då blir det helt plötsligt ingen skillnad på en dag eller många. Det bedrägliga med det är att man helt plötsligt sitter där och tycker sig ha upplevt en dag, och så har det gått 10 år. Så vill jag inte leva mitt liv.
När man av omständigheterna är begränsad rörelsemässigt så har man färre alternativ, men det går att stå emot. Att min son var med till utegymmet ett par gånger utnyttjar jag känslomässigt maximalt, andra människor som vi tycker om är ett effektivt motmedel. Men inte ens hans närvaro, eller dotterns övernattning på väg hem från politiskt uppdrag kan få mig att se den nu påtvingade verkligheten som något annat än ett nödvändigt ont. Jag kommer aldrig att se värdet i att nästa dag är som den förra, att vi i morgon ska göra det vi gjorde idag, igen.
Jag har snarare som mål att aldrig kunna skriva några memoarer, eftersom jobbet med att beskriva varje dag för sig skulle bli oöverstigligt, för ingenting skulle gå att köra copy/paste på till nästa kapitel. Hitintills har jag lyckats hålla hyfsad variation, och bara den här isoleringen tar slut så tänker jag fortsätta med. Varje dag skall vara ny.
