Mitt i den kris, och för många människor tragedi, vi befinner oss i, ställs man ibland vid första anblick undrande när man är en utomstående betraktare. Om det är ett virus för vilket inget botemedel just nu finns, vad är det då vår hårt kämpande vårdpersonal gör med de som intensivvårdas? Dessutom i de allra flesta fall framgångsrikt. Även bland de som blir svårt sjuka om hamnar på intensivvården så blir fler friska än som dör. Detta alltså trots att det som skrämmer oss och alla andra världen över är att inget botemedel finns.
Utan att kunna egentligen något alls så förstår jag det som att man behandlar symptom. För människor som är som mig är det oerhört frustrerande, för man vet att det inte är orsaken, och då ligger apatin och modlösheten nära till hands. Det är alltså det som världens vårdpersonal just nu på ett ofattbart beundransvärt sätt gör. Själva viruset kan man än så länge inte göra något åt, men man sliter, och lyckas med, att begränsa skadan det ställer till med. Man ser till att folk inte dör av symptomen.
Ni som har spelat schack på tid vet att man kan vinna på två sätt. Antingen genom att ställa sin motståndare schack matt, eller genom att hålla igång partiet och undvika att förlora till dess att motståndarens tid går ut. I det här fallet till dess att viruset själv förlorar mot individens immunsystem. Vården vinner fler partier än de förlorar nu, för att de håller igång partierna tillräckligt länge. Det är riktigt stort.
För oss som slipper spela schack på tid mot döden så finns det mycket att lära i mer banala sammanhang av hjältarna i vården. Har man i sin träning blivit skadad och inte kan träna på riktigt så har man valet att bli uppgiven och strunta i allt, och då riskera att få sin träning och utveckling förstörd av symptomen. Det må vara knäet som är orsaken, men symptomen i form av tappad styrka och dålig form går det att hålla stången. På alla möjliga sätt, tills det blir möjligt att köra böj igen.
Håller man på att tappa bort en formtopp för att man inte kan gå till gymmet som vanligt eftersom det är påbjudet isolering, så får man hålla fetman och klenheten ifrån bäst man kan, tills det blir möjligt att träna på riktigt igen. Grundproblemet är att det inte går att träna på rätt sätt, så då får man hålla symptomen på vikande form ifrån sig tills det går.
Klarar vårdpersonal att hålla apatin ifrån sig och slåss mot symptom när det bokstavligen handlar om människors liv så vore det väl ynkligt om inte vi som sitter och kinkar över att vår livsstil och hobby måste förändras ska klara av att följa deras exempel. Har vi svårt med det kanske vi får be någon sjuksköterska om hjälp med att fatta när allt det här är över. De kan nog vara vassa som PT:ar om de nu skulle vilja byta från ett underbetalt yrke till ett annat.
