När jag tillbringade min gymnasietid på en utbildning som bilplåtslagare så fanns det ett föremål som vi alla kom att hata, trots vår dagliga relation till det. Eller, ja, kanske var det mest vi som inte var särskilt begåvade på yrkesområdet som kände så, men för oss var det mycket tydligt. Det var en så kallad riktlåda, som vi till råga på allt hade fått svetsa ihop själva. Varsin dessutom, så man kunde alltså inte skylla på någon annan heller. Det var helt enkelt en låda byggd från grunden av plåt som vi själva fick bocka, svetsa, banka, rikta och svetsa på. Den hade ingen annan funktion, och de gånger när man närmade sig att vara klar med den, så kom magister Olsson bort och drog till den med en tvåkilosslägga, och man fick försöka rädda det som räddas kunde. Det lilla jag ändå lärde mig om plåtslageri lärde jag mig av den lådan, som inte hade någon annan funktion. Bilar fick jag nämligen inte håll på med i det skedet.
Enligt den här principen har min matlagning utvecklat sig rätt radikalt under de gångna veckornas isolering. Eftersom jag ändå inte får bjuda hem någon så har det så att säga inte legat något i potten om det skulle bli fel, utan jag har experimenterat relativt vilt. Den enda utom jag själv som har kommit åt det är min mycket tålmodiga hustru, som jag misstänker helt enkelt låter sin kärlek till mig överskyla diverse stolpträffar.
Jag har gjort pasta med olika mjölsorter, kavlat olika tunt, gjort tortillas i pastamaskinen, bakat bröd med fel sorts jäst och olika degvätska, som jag sedan gräddat i slowcookern, haft i konstiga kombinationer i bolognesen, experimenterat med temperatur och tid när jag gjort viltkött i ugnen och så vidare.
Nästan inget av ovanstående hade skett om det hade varit till en middag dit jag bjudit gäster. Då hade jag velat att det skulle bli rätt, och hade sett till att det blev det också. Men tack vare att ingen skulle bjudas, och att varje dag bjuder på ett nytt tillfälle att prova på ett annat sätt utan någon annan konsekvens än att man får se hur det går. Någon middagsbjudning är inte aktuell inom planerbar tid ändå.
Det lilla positiva man kan ta med sig rörande träning i den här isoleringen följer samma princip. Eftersom jag ändå inte får gör det på riktigt, så blir det inte bortslösat om det blir fel. Om jag vet att det måste bli ett vettigt benpass, så hade inte experiment med sten i famnen varit aktuellt. Caber toss med upphittad stock hade knappast fått ersätta frivändningar om det var ett explositivitetspass för maximal effekt, och armhävningar hade inte ersatt bänkpress, med eller utan klapp.
Paradoxalt så är det just nu tack vare att det inte spelar någon roll som jag lär mig saker, både om matlagning och träning. En del blir bara konstigt, men en del blir bra.
Undrar om jag ska prova att koka vildsvin i öl ikväll? Jag ska ju ändå ingenstans.
