En av de mera märkliga filosofiska frågeställningarna just nu är diskussionen om vad som är samhällsviktiga funktioner. Det snabba och enkla svaret är sjukvård och livsmedelsförsörjning, men självfallet också infrastruktur som elförsörjning, transporter och liknande. Det är dock ett svar ur ett mycket kortsiktigt perspektiv, för därefter kommer frågan om inte de som arbetar och betalar skatt så att sjukvården kan fungera är lika väsentliga, åtminstone långsiktigt. Eller de som arbeta med något som gör att det omedelbara arbetet är uthärdligt, och ger mening och perspektiv.
Eftersom jag ägnar en hel del av min lediga tid i isolering åt matlagning så finns det en parallell som åskådliggör detta på ett rätt tydligt sätt. Om jag bara hade gjort det som var väsentligt för att laga vår nästa måltid så skulle jag hela tiden vara tvungen att börja om från början. Jag behöver inte lägga in gurka nu för att få i mig mina makronutrienter för dagen, och laxen som just nu gravas skulle lika gärna kunna stekas, eller för den delen ätas rå. Det vore mindre arbete, och sett till den omedelbara nyttan helt tillräckligt. Frågan är bara hur länge det skulle vara uthärdligt att äta min näring i den mest basala formen för att jag ska fysiskt fungera.
Den andra aspekten är att sådant som görs som inte är för omedelbar kortsiktig förbrukning kan komma till stor nytta senare, då värdet redan är skapat och inte kräver ytterligare insats. Det finns bröd att bara skära och äta som jag bakade häromdagen, och i frysen ligger viltkött som kommer av att jag varit ute och jagat i höstas, utan fokus på den omedelbara nyttan just då.
Träningsmässigt är det här tillämpbart på kanske framför allt på de bland oss som specialiserar sig. När man inte kan stå vid ett armbrytarbord utan måste hitta på andra sätt att träna så är det lätt att fråga sig vilken nytta varje insats gör. Många armbrytare har av hävd undvikit benträning, men under rådande omständigheter så är det nog tillfälle att göra även sådant som inte är till för uppenbar och direkt nytta. Världen och vårt eget välbefinnande är beroende av att vi gör bra saker utan att omedelbart kunna dra nytta av dem.
Det finns ett välkänt talesätt som tillskrivs både Martin Luther, och Martin Luther King, även om det inte finns någon dokumentation om att någon av dem är ursprunget till det.
Även om världen går under i morgon, så planterar jag mitt äppleträd idag.
Kanske är det talesättet så populärt för den enkla optimismens skull, men jag tror att det är djupare än så. Dels så tror jag att vi alla längst in vet att ett liv där man inte planterar äppleträd är erbarmligt fattigt, dels för att vi också vet att startskottet för världens undergång inte är pandemier eller bomber, det är att ingen längre planterar äppleträd.
