Med hemarbete och minskad arbetsbörda så har min tillvaro öppnat upp sig för väldigt mycket mer av vissa komponenter. De som följer mig på Facebook eller på mitt Instakonto med det lätt skeva namnet @bigaxklo översköljs av matlagning och stenlyftning. Namnet på Instagram är förresten inte bara på grund av min skeva självbild, utan i huvudsak beroende på att min osnutna lillasyster redan hade tagit bara @axklo innan jag började med Instagram. Trots relativ framgång med både matlagning och stenlyft så blir det lite enahanda i längden. Triggad av en släng hypokondri och tyngre andning häromveckan skaffade jag därför en så kallad Fitbit för att hålla koll på puls och syresättning.
Den tyngre andningen berodde med all säkerhet på att jag den dagen promenerade 1,5 mil samtidigt som jag rökte cigarr, och krävde egentligen ingen vidare övervakning när jag slutade med det, men som sagt, jag började också få tråkigt. Nu bär jag alltså en klocka som talar om det mesta för mig och min telefon, och för att skapa variation i dataflödet så försöker jag också ägna mig åt promenader och joggning. Just vid stenlyftande tar jag ändå av den, det finns dessutom märkligt nog ingen inställning i de förinställda träningsprogrammen för stenlyftning.
Jag vet alltså inte exakt vilken puls jag får av att lyfta sten, däremot av morgonpromenad, och stapplande försök att springa. Det är här vi börjar närma oss obehagliga insikter. Det är allom bekant att jag är en bekräfteslejunkie av rang, det är därför jag lägger ut bilder och filmer på sådant som rimmar med den jag vill vara, till exempel lyckad matlagning och tunga stenlyft. Skurna såser, bränd mat och bommade lyft hamnar inte på sociala medier, men i stort sett så tycker jag mig motsvara den bild jag ger av mig själv.
Dessvärre är mina barn inte alltid så finkänsliga, och min äldsta dotter läser dessutom psykologi på högskola, vilket innebär att hon börjar få verktyg för att vara mer klarsynt än vad som är behagligt. Då jag i telefonsamtal redogjort för statistik min Fitbit nu redovisade drämmer hon till med en förödande bredsida.
– Du inser att du nu är en medelålders man i tajts med Fitbit?
Nej, det hade jag inte tänkt på, och vill inte heller tänka på, men nu går det ju inte att få bort ur huvudet. Jag tyckte inte de hörde samman, tajts är helt enkelt bättre att lyfta sten i, och har i övrigt ingen koppling till något, tyckte jag. Att jag dessutom helt orelaterat bor söder om söder och promenerar på Årstafältet bland medelålders män med tajts och Fitbit hör inte hit, jag lyfter ju sten!
Jag inser att min självbild har tvingats till reträtt, och söker desperat efter något slags försvarsvärn att förskansa mig i. Jag tänker i vilket fall inte ha shorts över tajtsen som om jag skämdes för att jag inte har en Kendockas anatomi. Däremot är det ju fint väder nu, jag kanske ska ta MC-kort?