För att ha tillbringat de senaste 20 åren i strongmankretsar så har jag ändå märkligt dålig koll på den klassiska hårdrocken. Jag är inte fullständig analfabet, jag kan skilja på AC/DC, Motörhead och Iron Maiden, men jag skulle knappast vinna något musikquiz på temat. Däremot har jag insett storheten i hårdrock till i princip vilken träningsform som helst, om man nu inte menar att yoga är träning. Till och med till kardioträning är det att föredra, även om tyska militärmarscher inte står långt efter just till det. Jag har provat det, men det kan väcka en del andra märkliga associationer, så hårdrocken är att föredra. Det finns en mängd spellistor på Spotify avsedda att springa eller träna till, och i flera sådana dyker Fear of the Dark upp.
Kanske sprang jag för långsamt och var för lite ansträngd häromdagen när den dök upp i hörlurarna, men jag började fundera på texten, eftersom den sätter huvudet på spiken. Mörkrädsla finns nämligen inte, även om vi alla använder begreppet. Redan i den följande textraden så sätter Iron Maiden fingret på vad det egentligen handlar. ”I have a constant fear that something’s always near”. Det handlar nämligen inte om mörkret, utan det vi tror finns i det. Att på grund av brist på ljus inte ha möjlighet att ha uppsikt över vår närmaste omgivning innebär också att vi inte kan förbereda oss. Vi är utelämnade åt saker som vi inte har någon möjlighet att upptäcka förrän de eventuellt rör vid oss. Mörkerrädsla är med andra ord något synnerligen rationellt, och det enda som gör att det så småningom dämpas eller försvinner är sannolikhetsinlärning. Har man i 20 år aldrig blivit attackerad på natten så blir man det sannolikt inte sen heller.
Tror du att du inte är mörkrädd så är ett utmärkt experiment att försöka sova i mörkret i en miljö där du har anledning att misstänka att det finns reella hot. Utomhus i tropikerna, eller varför inte i ett nedsläckt terrarium där du inte vet om alla luckor är stängda. Helt plötsligt känns det väldigt bra med ett visst mått av mörkrädsla. Nu är ju inte det bokstavliga bristen på ljus den enda formen av mörkrädsla som ställer till det för oss. I den pandemi som rasar runt om i världen så ser vi en massa annars rationella och kloka människor bete sig väldig märkligt. Inte bara de vanliga foliehattarna, utan annars vanliga debattörer skriver och skriker i illa dold panik.
Det här är människor som är vana vid en världsbild som de förstår och kan förhålla sig till. När nu en smitta har skapat en miljö som deras kunskap inte förmår sprida ljus över, så befinner de sig för första gången i ett slags mörker, och de vet inte, eller ser inte vad de har alldeles inpå sig. Precis som i ett mörkt sovrum för ett barn fyller då fantasin i där informationen saknas. Så när du försöker förstå tonen och utfallen på sociala medier och i debattspalter, så blir det lättare att ha tålamod med överdrifter om man kommer ihåg att de faktiskt bara är mörkrädda.
