I den värld där vi som håller till på Maxstyrka rör oss så är det något mycket fint att vara hård. Så långt är vi alla överens, lite krångligare blir det när vi ska försöka definiera vad det är att vara hård. Inte så att det saknas anekdoter och skrönor ibland oss om hårda killar, det är ju det vi lever för. Kruxet är snarare att hitta vad det är som är den röda tråden hos alla de hårda typer vi berättar om, för det kan spreta rätt ordentligt.
Det är allt ifrån de som drar plus 350 kilo i mark på fyllan, till bönder som skickar hem MC-ligister till storstan efter en välriktad spark med träskon i skrevet, till de som tar en öl medan motparten i supartävlingen är ute och spyr. Alkohol och styrka är återkommande inslag, men det är egentligen inte det som är den röda tråden. Inte heller tycks det vara de absoluta resultaten som är det, i sådana fall hade det ju bara varit Eddie och Hafthor vi hade pratat om när det gäller marklyft, och det är det ju inte. Det kalla kliniska resultatet tycks inte vara tillräckligt för att vi ska tycka att någon är hård.
Skulle jag försöka att hitta något som sammanbinder alla berättelser på efterfester som jag både hört och återgivit många gånger, så är det förmågan att fortsätta att leverera det man brukar göra oavsett försvårande omständigheter. Det finns berättelser om Alexander Karelins inhopp i strongman som definitivt sätter honom i den kategorin, likväl som de mer kända om under vilka förhållanden och med vilka skador han slutförde sin karriär.
Bland de svenska Old School-utövarna finns några som utmärker sig för mig. Självfallet Kalle Lane, som i en Sveriges Starkaste Man-final för 15 år sedan räddade min och de andra arrangörernas heder genom att gå ut och genomföra ett medley trots att det var felinställt och för tungt, därför att det var tvunget, och jag bad honom om att visa att det gick. Den gången han hellre svimmade med en 180-kilos natursten i famnen än att släppa den bidrar självfallet också. Mats ”Homer” Corneliusson är en annan av de män som personifierar begreppet hård för mig. Alla skrönor ni har hört om strongmän, efterfester och otroligheter har han gjort, med moms. Ulf Gunnarsson är så självklart hård för alla som träffat honom att det inte ens behöver förklaras.
En person som nu har lagts till den listan i min värld är Mårten Persson i Sjöbo. Arrangör av Skånes Starkaste Man och kval till Sveriges Starkaste Man i många år, och så även i år. I morgon åker jag till Sjöbo för att kommentera streamingen från tävlingen i år. När andra arrangörer helt förståeligt tvingas ställa in, flytta, ändra, så svarar han självklart att tävlingen ska genomföras. Trots publikförbud, utmaningar, Corona och allsköns skit. Det borde inte gå, och alla hade förstått om det hade ändrats. Men se, det har det inte, och varför inte det?
Därför att Mårten Persson är en hård jävel. Respekt.
