Många av som snöar in på en eller annan sak i taget blir rätt fokuserade på det som är aktuellt för stunden. Talar vi om träning så kan det vara styrketräning som helhet, enskilda övningar eller resultat i ett visst moment. Just nu hålla jag med konditionsträning och motionslöpning och försöker förbättra resultaten. Alla är inte inte sådana att de håller på så fokuserat med en sak i taget, utan är mer balansen och förnuftets förkämpar. Det är folk som brukar föreslå att man ska lugna sig lite, ofta helt utan respons. I själva personlighetsdraget ligger att inte lugna sig när man tycker att något är roligt eller utmanande. Fördelen är att man kan bli hyfsat bra på det mesta medan man håller på med det om man verkligen ägnar sig åt det, nackdelen är att det kan bli lite påfrestande för omgivningen. Det tar onekligen tid från annat när man blir uppslukad av något.
I sakens natur ligger dock att man förr eller senare går vidare till något annat, det finns inte tid och resurser att hålla på med flera saker samtidigt på den nivån det brukar innebära. Jag har länge försökt att definiera för mig själv var gränsen går när jag tappar intresset och går vidare, utan att egentligen hitta något svar. Min son delar karaktärsdraget med mig, men är mycket bättre på att göra något av det än jag är. Han håller i tills han verkligen är bra på det han provar, jag brukar tröttna tidigare. Vilket med andra ord innebär att det inte är resultatet som driver mig egentligen, då finns det mycket jag inte borde ha slutat med än. Det är förklaringen till att jag tycker att hashtaggen #nogoals passar mig, jag uttrycker sällan resultatmässiga mål.
För länge sedan när jag jobbade med att sälja TV-reklam hade jag en del kunder som det var omöjligt att få tid att träffa, ända tills jag lärde mig spela golf. Då fanns det helt plötsligt tid att träffas nästa dag. Likaledes har jag haft affärskontakter som har tid att följa med att jaga en hel dag, men inte att ta ett samtal över en lunch. Jag tror att det är en del av min drivkraft i nördandet, jag vill inte vara utestängt från hela sfärer. När jag upptäcker en värld som jag inte har kunskapsmässig tillgång till så söker jag instinktivt ett sätt att få den tillgången. Jag vill känslomässigt förstå hur det är att bära ok, lyfta sten, löpträna, spela schack, jaga, spela golf och mycket annat. För att verkligen göra det räcker det inte att prova, men jag har heller inget intresse av att lägga 10 000 timmar på att bli bra. Jag vill bara veta hur det känns att göra det där som man måste göra. Sedan går jag ofta vidare, och somligt stannar kvar i livet på en lite rimligare nivå. Ungefär som att ölen finns kvar i glaset även när skummet lagt sig lite. Men det måste skumma först, annars känner du inte smaken.
Det här förhållningssättet funkar inte om du verkligen vill bli bra på något, då måste man hålla på längre. Jag tror faktiskt inte man i speciellt stor utsträckning kan förändra hur man är, och det gör att man inte heller behöver bry sig så mycket om absoluta gränser för hur länge man ska hålla på med något. Kanske vill och kan du bli bra, kanske vill du bara förstå, eller till och med bara prova. Man får helt enkelt hålla på tills man känner att man är klar. Det är då man ska sluta.
