Ordet utanförskap har blivit så använt och slitet i politik och samhällsdebatten att det inte riktigt triggar de känslor som det egentligen borde göra. Att som människa ställas utanför ett sammanhang eller en grupp som man egentligen hör till är något av det som skär allra djupast i oss.
De av oss som under uppväxt- och skolåren råkat hamna utanför och bli mobbade präglas ofta av det livslångt, så hårt tar det. I mitt fall nu 35-40 år senare så kan jag ha en viss distans till det, men det är inte borta.
Jag påmindes om mekanismen på ett väldigt banalt sätt under den gångna veckan. Vår mycket sympatiske granne som förfogar över en bondgård som numera inte är i produktion har under sommaren använda ett gammalt mjölkrum till att kläcka kycklingar själv. Värpa gör han inte, där går gränsen för hans optimism.
Hursomhelst så hade en av kycklingarna adopterats som husdjur av vänner, något som visade sig mindre genomtänkt när den växte till sig, vilket resulterade i att den återbördades till gården. Så långt allt väl kan man tycka, men det gör inte de andra kycklingarna och hönsen. Den här kycklingen, numera hönan, fantasilöst döpt till Agda av min dotter, får inte vara med. Den får inte ens uppehålla sig i närheten av de andra, under hot om att bli ihjälhackad av de andra.
På lämpligt avstånd har då Agda hittat vår trädgård, där folk sitter ute och dricker öl och är allmänt trivsamma om kvällen. Det är något djupt onaturligt med en ensam höna i en trädgård, inte minst eftersom man hör tupparna och hönsen uppe ifrån granngården. Men Agda har inget val. Det är det eller bli ihjälhackad. Eftersom vi är blödiga lite till mans i familjen så ser vi till att hon har vatten och något att hacka i sig här på gården. Vi är inte helt dumma i huvudet, så det skedde inte förrän vi efter några dagar utan matning och till och med ett handgripligt återlämningsförsök konstaterade att hon inte var här av fri vilja, utan som enda utväg. Jägare som jag är så har jag inget problem med att slakta en höna, men jag tänker inte låta ett djur på min gård svälta eller törsta, således mat och vatten tills något annat bestäms.
Jag är väldigt stolt över att medvetenheten om hur ont det gör att inte få vara med finns i Sveriges armbrytarklubbar. Gudarna ska veta att alla som vandrar in genom våra dörrar inte är några jättetalanger, det kan vara så att de inte ha fått vara med någon annanstans. På alla de armbrytarklubbar jag känner till i Sverige så känner man igen smärtan och tveksamheten, och ser till att de som irrar sig in får känslomässig vätska och näring.
Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på att Sveriges armbrytarklubbar är med och ser till att sådana som inte fick vara med inte svälter ihjäl. Om ni undrar vad jag får ut av allt jobb med armbrytningen, alltså.
